Första resan till Karpathos. Del 4.

Pigadia är ingen stor stad. Efter en vecka är man välkänd, och stannar och pratar med folk till höger och vänster. Det är inte heller någon typisk turistort, utan en stad med en levande vardag. Det byggdes mycket, och de började tidigt på morgnarna! Det kändes inte som om det var mycket folk, och då var vi ändå där när det började närma sig absolut högsäsong. Det fanns alltid gott om plats på restauranger och caféer, i alla fall de tider som vi var ute. Gott om plats på stranden var det också. Men många backar är det. Och trappor...

Fiskebåtar i Pigadia.

Vi stortrivdes med stan. Så till den grad att vi egentligen inte ville lämna den för att utforska andra ställen, så vi stannade mest hemma. Låg vid poolen eller stranden på förmiddagen, och gick sedan ner på stan. Ofta åt vi lunch på Romios, vilket tog ett par timmar inklusive trevligt småprat, och sen gick vi upp till Acropolis och tog en milkshake, vilket tog ytterligare minst en timme, inklusive grekisklektion och musikdiskussion. Sen blev det en promenad i stan innan det var dags för siesta. Vissa dagar blev det till och med konditoribesök; det fanns massor av bakelser som vi aldrig hade sett förut, och som givetvis måste provsmakas!

Efter siestan brukade det vara dags för ytterligare ett dopp i poolen. Då brukade vi sammanstråla med Hasse och Bettan, utbyta erfarenheter och planera eventuella gemensamma projekt. En snabb dusch, och sedan en drink på balkongen, medan vi bestämde vart vi skulle gå och äta middag. Och efter middagen gick man runt i stan, kollade hur långt byggprojekten hade kommit, upptäckte nya små gator, tittade in i butiker och hälsade på människor och djur. Köpte kanske en glass eller något att dricka innan det blev sängdags. Kort sagt, vi tog det lugnt och njöt av tillvaron. Ytterligare sightseeing spar vi till kommande besök på ön.

Vädret var varmt och soligt. Hela tiden. Den första veckan fläktade det skönt från havet, men sedan mojnade vinden. Till och med ortsbefolkningen började klaga och undra vart Meltemin hade tagit vägen, för det var hett och kvavt och mycket fuktigt. Man var ständigt blöt, och fick stora fuktfläckar på kläderna; rena tropikvärmen! Den sista kvällen vi var på Pelagos, kändes händerna skrumpna som när man har legat för länge i badet, och vi kände verkligen inte för att ta någon i hand. Det hade jag dock inte behövt oroa mig för, ty Vasilis ville kramas… han var precis lika blöt själv, så vi möttes med ett plask! Har aldrig varit med om maken!

Restauranger hann vi med en del, men långt ifråsn alla som vi hade planerat, så vi blir nog tvungna att åka tillbaka... För det mesta var vi mycket nöjda med maten, men ibland blev vi besvikna. Jag tänker bara nämna de som i vårt tycke utmärkte sig åt något håll. Först två nedköp:

Mike's restaurant, som har varit så omskriven, blev en stor besvikelse. Vi beställde in två dagens special, som den dagen var soutzoukakias, en omelett och en pastitsio. Det var inget vidare. Totalt smaklöst, alltihop, och dessutom serverat utan den minsta finess, inte ens en persiljekvist som dekoration. Våra soutzoukakias påminde starkt både till smak och konsistens om det man hittar i barnmatsburkar... (tilläggas bör kanske att några dagar senare fick vi soutzoukakias på Pelagos, och det var något helt annat: spänstiga, välkryddade köttfärsjärpar i god sås!) Dessutom var man tvungen att stå till svars om man inte åt upp maten. Det går faktiskt att fråga vänligt om allt är bra, och det går också, som personalen på Mike's, att spänna ögonen i gästen och barskt fråga: "What's wrong with the food?" Man kände sig som barn på nytt, rädd för mattanten i skolbespisningen... Vi såg andra gäster försöka gömma sina matrester under servetter för att slippa inkvisitionen. Så dit gick vi inte igen.

Esperides såg ut att vara en riktigt flott restaurang. Och det var den också. Mycket stor och lyxig. Och dyr, men det tänkte vi kosta på oss den här kvällen, vi hade planerat detta besök i flera dagar. Vi borde kanske ha misstänkt något redan när vi fick in vinet, som var alldeles för varmt… Maten vi fick in var bifteki, okryddade och indränkta i pressad citron, en torr och smaklös fläskkotlett och två "Chicken Milano". Det var kyckling och potatis fullständigt dränkta i en tjock citronsås. Jag vet inte hur de hade gjort, men de hade lyckats få fina bröstfiléer att bli både sega och slemmiga... totalt oätligt! Men katterna blev mätta, i alla fall. Dessutom blev det den absolut dyraste måltiden dittills. Varning utfärdas härmed. Efter denna besvikelse gick vi till Acropolis och tröstade oss med varsin glass.

Så till några ställen dit vi gärna återvänder:

Land and Sea vid hamnpromenaden. Här blev vi aldrig besvikna. Vinet var rätt tempererat, maten var vackert och fantasifullt upplagd, och den var framför allt GOD! Mycket stora portioner; "it's the Greek way", sa hovmästarinnan. Giovetsin var som en dröm, och de lyckades till och med få fläskkotletterna att bli välsmakande! (Tyckte även jag, som inte äter sådana i vanliga fall.) Deras s k fillets var också mycket goda, vi hann smaka igenom några av dem. Trevligt bemötande, snabb service och så bjöds vi alltid på krispiga loukomades efteråt. Mums!

Taverna Romios, också vid hamnpromenaden. Här åt vi oftast. Den ligger så bra till för lunch, bara att ramla nedför backen och svänga höger, och så sitter man där och låter sig svalkas av havsbrisen och underhållas av allt som händer runt omkring. Brödet är absolut värt att nämnas. Man får en korg med två olika slags bröd, ett tunt som verkar stekt, och är så varmt att smöret bara smälter, och så varsin varm macka bestående av en brödskiva som gnidits med olivolja och vitlök, sen en tomatskiva ovanpå, smulad fetaost och litet riven hårdost och så in under grillen en stund. Mums! Två korgar och sen är man mätt... En utmärkt lunchrätt är deras egen mezetallrik. Perfekt om man inte kan bestämma sig. Allt vi åt här var fantastiskt gott. Huvudrätterna serverades fantasifullt upplagda - ibland brann de till och med - och alltid med olika sorters grönsaker som tillbehör. Kocken lyckades till och med få kokta morötter att smaka gudomligt! Efter maten bjuds man på dryck och en liten efterrätt av något slag. Dessa ökade i kvantitet för varje gång vi var där... Personalen är mycket trevlig, och alla kom och hälsade på oss både när vi kom och när vi gick. Mycket handskakande blev det.

Taverna Pelagos ligger utmed vägen längs stranden. Också här fick vi ett mycket trevligt och personligt bemötande och väldigt god mat i stora portioner! Allt vi åt var lyckat. Deras Greek Plate skulle nog räcka till tre personer, så man bör vara hungrig när man går hit. Och kycklingen är som en dröm… Och så musiken, förstås...det enda som fick oss att gå härifrån om kvällarna var sonen, som började nicka med huvudet och nästan somnade vid bordet… Gästerna är både turister och greker, och det är mycket musik, sång och dans. Helt fantastisk stämning! Hit måste vi tillbaka, för här har vi också fått vänner!

Café Acropolis blev det enda av kaféerna vi regelbundet besökte, tack vare de trevliga inkastarna. Det ligger först i raden, och det fanns liksom ingen anledning att gå någon annanstans. Första gången tog vi varsin milkshake. Jag valde pistagesmak, och den var helt gudomlig! Försökte berömma den på min stapplande grekiska, och sedan dess blev varje besök där en språklektion. Nikos, som var där på dagarna, pratade med mig på tydlig och långsam grekiska, och hjälpte mig när jag kämpade med svaren. Där lärde jag mig en hel del! Dessutom gillar han också Antonis Remos… så det blev en hel del musikprat också, och jag fick flera bra skivtips, vilka jag genast omsatte i CD-butiken längre upp på gatan. Den allra sista kvällen provade vi deras flamberade Irish Coffee, och den var inte alls dum!!!

Inkastarna är värda ett eget kapitel. Nästan varje restaurang eller café med självaktning verkade ha någon som stod och hälsade välkommen. På caféstråket ovanför hamnpromenaden kryllade det av dem. Vi kallade dem barracudor... ni vet hur barracudorna ligger i sina hål och lurar för att sedan störta över sitt byte när det intet ont anande simmar förbi... Men det var de första dagarna, sedan började de känna igen oss och såg genast om vi tänkte titta in eller inte, och när vi gick förbi fick vi bara ett "Have a nice evening!".

Det var häpnadsväckande vilken koll de hade! Som en kväll när vi gick förbi Land and Sea, och vi såg Hasse och Bettan sitta där inne och tänkte slinka in och säga hej. Då kom inkastaren - en mycket trevlig herre i medelåldern - och skakade hand med oss alla och sa: "I know you have already eaten, but I still can be your friend!". Eller en dag i slutet på första veckan, när vi kom fram till caféerna och som vanligt bara tänkte gå förbi, och Nikos på Acropolis ser lätt uppgiven ut och säger: "You have been here almost a week already, and still haven't come to me!" Då smälter man ju bara...

Alla vi träffade var faktiskt mycket trevliga, men jag tyckte litet synd om killen som hade uppgiften att locka in folk till caféet alldeles efter Acropolis. Han såg liten och förskrämd ut i sina stora, tjocka glasögon, och hade inte en chans mot charmknuttarna på Acropolis, Nikos med det breda leendet på dagarna och Minas och hans gäng på kvällarna, vilka snabbt fångade in alla som kom gående uppifrån staden. Mycket säker blick för vilket land man kommer ifrån, hade de också, så man kunde mötas av ett: "Tjena, läget?". Eller som när Nikos, när han stod och pratade med oss, ursäktade sig och sade: "Excuse me, but they seem to need 'en stor öl'" och gick fram och tilltalade ett par på svenska. De var mycket riktigt från Sverige, och hade aldrig varit där förut… Men han sade att han brukar gissa rätt i drygt 80 % av fallen. De som var svårast att skilja på var svenskar och danskar. I alla fall tills de öppnade munnen…

Den enda som var direkt påträngande på ett sätt som kändes obehagligt, var en tant i Diafani, som stod och skrek "Coffee!!!" till alla som gick förbi. Eftersom hennes ställe var det första man kom fram till, är jag övertygad om att hon skulle få betydligt fler gäster om hon höll tyst och lät presumtiva kunder vara ifred och välja själva i lugn och ro.

Avresedagen inleddes med väntan. Vi måste ju checka ut före tio, och bussen skulle hämta oss vid elvatiden, så vi satt utanför hotellet, pratade litet och tog några sista fotografier av varandra. En polismotorcykel åker förbi. Efter en stund kommer den förbi igen, och polisen tittar länge på oss. När han kommer förbi på tredje varvet, hivar jag upp kameran och tar en bild. Då får jag ett brett leende och en vink, och sedan ser vi inte till honom igen. Det var kanske det han ville, vad vet jag? Plötsligt bromsar en bil in, och en röst ropar "Hallo, teacher!" Det är Aggelos från Romios, som svängt upp för att ta ett extra adjö av oss och önska trevlig resa. Och hjärtat bara smälter, för jag vet inte vilken gång i ordningen. Vilka människor det finns!

Väl ute på flygplatsen fick vi först stå i kö en timme ute i solen och vänta på att få checka in. Vi var litet oroliga för eventuell övervikt (på bagaget!), men det behövde vi inte vara. Visserligen ställdes väskorna upp på vågen, men den var inte påslagen! Sen satt vi en timme på andra sidan och väntade... och väntade… tills vi äntligen fick gå ombord på planet som förde oss hem till det regniga Sverige.

Hälsningar Karin af Petersens

Karpathos på Kalimera »

Börja om »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera