|
Ankomst Paros
Vi anlände Paros då mörkret lagt sej. Före inloppet
till hamnen såg vi många små ljus som brann/lyste uppe
på en klippa. Jag tror att det var minnesmärken efter dom som
omkom i havet då färjan förliste i sept.-00, men jag vet
inte säkert. Det var vackert i alla fall. Då vi kom ner på
kajen, vårt första besök på Paros, stod rumsraggare
utanför staketet. Vi blev tillfrågade om vi behövde rum
och vi svarade att vi skulle åka till Alyki. Vi tog en taxi, även
en man steg in och färden påbörjades i mörkret. Chauffören
hade fönstret öppet, den svala, av kryddor fullmatade havsvinden
trängde in i bilen. Äntligen kändes det att vi var "hemma".
Den andra passageraren klev ur taxin på en blåsig kaj, i det
läget visste vi inte var, sedan vände bilen åter samma
väg som vi kommit men svängde höger där en skylt visade
"Alyki". Då vi kom ner till Alyki, stannade taxin utanför
Manolis Pizzeria, vi klev ur, betalade samt gick upp på serveringens
veranda på något stela ben. Det stod en ung man där och
jag frågar om det möjligen var han som var Manoli och det var
det. Jag berättade då att en vän berättat att han
hyrde ut rum och frågade om det stämde. Manoli bekräftade,
och verkade bli väldigt glad.Han bad oss sitta ner och ville bjuda
oss något att dricka. Vi tackade ja och satte oss. Här blåste
det inte utan var rätt lugnt. Det var inte så många människor
i rörelse men vi fick intrycket av en vänlig och avstressad
atmosfär. Vi såg Manoli gå iväg utefter hamnpromenaden,
efter en stund kom han tillbaka och bad oss komma och titta på rummet.
Vi gick några meter utefter Paralian, det visade sej vara två
hus efter Pizzerian. En trappa, inte alltför lång eller brant,
ledde oss upp till en stor altan som vette ut mot havet, flera blå
dörrar dolde ett antal rum. Manoli öppnade en av dörrarna
och vi kom in i ett ljust, rymligt rum som var utrustat med ett pentry,
"rummet" var en studio helt enkelt. Dubbeldörrar ledde
ut på en mycket stor balkong, mer som en altan faktiskt, och med
utsikt över havsviken. Trots att det var mörkt syntes, i ljuset
från gatlyktor, små guppande fiskebåtar i bukten nedanför.
Även badrummet var rymligt och duschen hade draperi som gick nedanför
"tröskeln" som avskiljde själva duschdelen. Det fanns
även ett fönster, väl täckt av ett hiskeligt grönt
myggnät. Vi blev mycket nöjda och bestämde oss snabbt för
detta boende. Då visade det sej att Manoli varit iväg och inhandlat
en liten flaska ouzo samt en påse med dessa goda kumminskorpor då
vi satt och drack det vi blivit bjudna på pizzerian. Han tog nu
fram det inköpta och sade till mej att jag och maken nu kunde njuta
lite ouzo då vi kommit oss tillrätta. Vi tyckte, både
Ulf och jag, att det var så rart. Vi plockade snabbt upp det viktigaste
sedan gick vi tillbaka till Manolis Pizzeria och beställde lite ätbart.
Det blev inte någon lång sittning denna första kväll,
till det var vi lite för reströtta. Vi knallade de få
stegen hem och "ramlade" i säng. Förvånansvärt
mjuka kuddar bidrog till att vi båda somnade snabbt och sov skönt
hela natten.
Alyki; 18-25/9.
Vi njöt och hade det så underbart skönt dessa dagar. Den
lilla byn Alyki föll oss väl i smaken. Det märktes att
det var i slutet av säsongen, flera tavernor stängde unde de
dagar vi var där. Första lunchen som vi åt på Ostria,
ett plock av smårätter, smakade förträffligt. Att
sedan innehållet i lunchen blev annat än vi tänkt gjorde
detsamma. Ett fåtal rätter av det som fanns på menyn,
fanns i verkligheten och förklaringen kom ett par dagar senare då
Ostria stängdes. Vi hann äta där en gång i alla fall.
Till frukost inköpte Ulf "fylld bulle" på marketen
i våningen under vårt boende. Första gången kom
han upp med varsin, ganska stor och rund "bulle" beströdd
med sesamfrön. Det visade sej att varken ost eller annat behövdes
då "bullen" var fylld med fêtaost samt oregano.
Vid något annat tillfälle bestod fyllningen av ost, skinka
och tomat. Vi såg ju själva, varje morgon, att det kom leverans
från bagaren så brödet var pinfärskt och ibland
t.o.m. fortfarande ljummet. Det blev alltså vår stående
frukost; "go-bulle" och kaffe och på det klarade vi oss
till långt in på dagen. Vid ett tillfälle då jag
skickade SMS till en kollega och skrev om bullen så frågade
han tillbaka om det var Ulf eller bullen jag menade med ordet "go-bulle".
Det blev muntert vill jag lova och kära maken blev förärad
ett nytt smeknamn. Vi badade mycket i det härligt kristallklara vattnet.
Det blåste inte alls inne i viken i byn och stranden där var
nog så fin med sin gulaktiga sand. Men längre bort, då
man gick hamnpromenaden ut ur byn, kom man till en längre strand,
också den med sand men även med lite större stenar längre
upp från vattnet. Här låg vinden på mer, det blev
djupt lite närmare land och vattnet var rent ljuvligt klart. Sanden
rördes inte upp i vattnet trots rätt stora vågor vissa
dagar, (sand-i-brallan-vågor), det kan kanske bero på att
det finns mycket marmor i sanden, och marmor är ju tungt. Temperaturen
var behagligt badbar, vi äger inte någon termometer men jag
skulle tro att vattnet höll 22-23 grader. Sent på eftermiddagarna
tog vi lite siesta, Ulf gick i regel ifrån stranden tidigare än
jag. Efter vila var det dags för dusch samt "sitta balkong"
med något drickbart tillhanda. Solnedgången borta bakom Antiparos
var inte att förakta, utan mycket vacker. Då jag tänker
tillbaka är det vissa detaljer som etsat sej fast i mitt synminne;
då vi satt på balkongen såg jag sanden på botten
samt fiskar som simmade, SÅ klart var vattnet nedanför oss.
På stenarna, under vattnet, nedanför en av tavernorna fanns
många sjöborrar, även det är ett tecken på
att vattnet är rent.
|
|