Syros och Paros, samt lite Antiparos och Naxos - del 3

Se mer av Paros
Vi ville gärna se och uppleva mer av Paros när vi nu äntligen kommit till ön. I slutet av vår vistelse så hyrde vi bil och lade upp ett par små "rutter". Alltså, kan vi nu komma överens om att det inte existerar något som heter "fel väg" eller "körde fel"? Jag tycker att följande uttryck känns betydligt mer positivt; "alternativa vägval" eller "en alternativ väg". Jodå, visst blev det så! ALLA som har kört något sorts fordon i detta överraskningarnas land vet väl hur det är med placeringen av vägskyltar, åt vilket håll skylten pekar i en korsning o.s.v. Jag kan tänka mej att flera av er ler igenkännande nu. Så här är det med Ulf och mej; vi UTGÅR ifrån att vägvalet ibland blir av den alternativa varianten, då blir ingen irriterad, eller bara lite åtminstone. Det är alltid jag som kör då vi är i Grekland och Ulf brukar försöka hålla kollen på kartan med, i mitt tycke, stundtals blandat resultat. Ulf har däremot ett mycket gott minne då/om vi kommer in på samma vägavsnitt igen, han känner omedelbart igen sej och det har varit till stor nytta många gånger. Nu är ju Paros en ganska liten ö så risken att köra bort sej alldeles är obefintlig tycker jag nog. Första dagen körde vi upp efter östra kusten och "spanade in" alla dessa stränder. Vi åkte också ner till en del av dom för att få en närmare "titt". Målet var dock stranden Santa Maria längst ut på öns nordöstar udde. På vår väg dit visade det sej att jag plötsligt upptäckte att jag körde rakt igenom en liten by på mycket trånga gränder. Än i dag vet jag inte hur det gick till men bra gick det och vi kom fram dit vi skulle, även denna gången. Det visade sej att Santa Maria var ett låglänt område med flera stränder avskilda från varandra med gräsbevuxna sandkullar. Det var mycket varmt den här dagen och någon vind kunde vi inte märka och badet blev en skön och svalkande upplevelse. Även här var vattnet klart, och varmt. Den lilla fläkt som kunde skönjas "låg på" in emot land så att ytvattnet gick åt "rätt håll". Vi såg färjor passera ute i farleden utanför. Det var en pampig syn och förvillande också i soldiset. Dyningarna som sedan mjukt rullade in var härliga att gunga i. Efter detta stopp så åkte vi tillbaka mot Naussa för att litet besök samt, för att sedan åka till Kolymbithres med sina speciella klippformationer.

Då vi kom in i Naussa bestämde vi oss för att inte försöka hitta en P-plats och göra någon promenad. Vi såg ju att det var mycket branta backar samt att det var "byst" med bilar där vi kom ner och att försöka tränga in vår hyrbil där, i solgasset, lockade inte. Visserligen har jag P-tillstånd för handikappade som gäller i hela EU men det ska finnas en plats att parkera på också. Vi körde sakta igenom, trodde vi, men fick vända om och köra ut samma väg som kommit in i byn. Lång historia kort, mycket kort, jag gjorde den sträckan tre gånger innan vi lyckade finna ut HUR ta sej vidare till Kolymbithres. Väl anlända till en liten strand mellan dessa speciella klippor, var det bara jag som ville bada och det gjorde jag minsann. Jag är ett riktigt "blötdjur", missar inte en chans att "köra" mitt vattengympa-träningsprogram, eller delar av det, eftersom det är en väsentlig del i att jag kan ta mej fram någorlunda på land. Härligt, klart vatten även här samt lite svalare men, ack så ljuvligt.

Efter detta dopp med liten simtur ansåg vi båda att det skulle smaka bra med något ätbart så vi beslöt att äta på Taverna Vigla som låg alldeles ovanför badvikarna, utefter vägens vänstra sida. Detta val var efter ett tips vi fått. Det vi åt smakade bra och vi var så nöjda. Vi hade även en fin utsikt över bukten där Naussa syntes på andra sidan. Badbåten pilade fram och åter med sina badgäster, vi kunde konstatera att det nog var två som körde i skytteltrafik över bukten.

På väg åter mot Alyki hade vi tänkt oss att titta på de antika marmorbrotten i Marathi samt gå runt lite i Lefkes, bilder på den vackra kyrkan, bl.a. lockade oss. Då vi kom fram till avtagsvägen till marmorbrotten såg vi en stor turistbuss parkerad efter vägrenen. Vi såg också att det inte gick att köra in på den lilla vägen, den var spärrad för allt, utom fotgängare. En skylt upplyste oss att det var 1,5 km fram till målet. Helt uteslutet för min del att påbörja en sådan promenad då jag inte visste om det var brant, och en knagglig stig, eller någorlunda slät mark. Att det bar uppför utgick vi ifrån, så det var bara att avstå och fortsätta vägen förbi. Jag tyckte att Ulf kunde gå iväg själv om han ville, jag kunde ju vänta i bilen, men han valde att avstå. Sådana gånger önskar jag att, åtminstone, då man har särskilt tillstånd skulle kunna få köra närmare entrén. Vid det här laget är jag vältränad i att inte bli besviken, men ibland känns det svårare än annars. Då vi kom fram till Lefkes var vi tvungna att parkera utanför byn. Från p-platsen var det sedan en ganska brant uppförsbacke till byn. Vi såg ett och annat fordon köra in byn, men jag ville verkligen inte riskera att fastna med bilen i någon smal gränd. Den vackra kyrkan låg långt ner i byn på en betydligt lägre nivå och vi såg trapporna som, vad vi trodde, ledde dit eller åtminstone i den riktningen. Vi såg heller inte någon att fråga angående att köra in i byn. Ulf gick in, längs med gatan som förde in i byn, för att försöka utröna om där fanns något torg med cafe´ på någorlunda gångavstånd. Han lyckades inte utröna det så vi chansade inte utan åkte därifrån, jag med en djup och ledsen suck. Vid vissa tillfällen har jag svårt att förlika mej med rörelsebegränsningen, och det här var ett sådant tillfälle. Vi styrde kosan hemåt igen, jodå, Alyki kändes hemma efter några dagar. På kvällen körde vi in till Parikia, besökte den vackra kyrkan med hundra dörrar samt åt varsin härlig pasta på en pizzeria vid hamnpromenaden. Det är gott att "bryta av", med pasta eller pizza, efter några dagars grekisk mat tycker vi.

Resebrevet fortsätter »

HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera