Båtluff till Samos, Fourni & Agathonissi

Planet mot Samos ö lyfte kl. 06.00 fredag morgon. Baren på Arlanda hade inte öppnat innan dom började stuva oss i planet. Päivi fick till sin fasa uppleva en helt nykter take off. Snabbt var detta horribla faktum ett minne blott. Kl. 10.30 grekisk tid klev vi ur planet. Ca 11.00 satt vi på en taverna vid öppet hav i skuggan, avnjöt en kall Heineken samt en grekisk sallad. Äntligen här! Overkligt! För att vara en charterturistort är Pythagorion rätt trevligt; en stor hamnpromenad, tavernas vägg i vägg, bad + alla vandrings och utflyktsmöjligheter som den stora ön Samos bjuder.

Planeringen var att ta sig till ön Fourni samma dag. Båtbiljettförsäljaren informerade oss om att båten skulle gå kl. 15, biljetter skulle köpas 10 minuter innan av honom. Då varken båten eller biljettförsäljaren dykt upp vid 16.00(?!) skaffade vi logi för en natt i Pythagorion, lyckades fixa en i själva hamnpromenaden utrustad med balkong mot havet för 30 € Det blev bada, äta gott vid havet på kvällen. Vin, öl och Ouzo behöver man väl knappast nämna.

Fourni

På lördag tog vi en Flying Dolphing (dom kallar det en båt, en riktig båt fanns ej att få) till just favorit ön Fourni sydväst om Samos.

Varför älskar vi Fourni? Ju, där vilar friden. I byn finns få turister, några enkla tavernor, fiskebåtar och grekiskt folkliv. Över en hög backe upp och sedan ner 237 trappsteg kommer man till den fridfullaste stranden vid öppet hav vi någonsin upplevt. Rena drömmen. Det går inte att köra bil eller skoter dit. Där sitter man bra antingen på själva stranden eller på en av dom 2 mycket enkla haken.

Vi stannade på Fourni i fyra dagar hos en hotellvärdinna vid namn Anna, ett rekorderligt fruntimmer som drev en mataffär samt en rumsuthyrningsverksamhet om tre rum. Vårt rum kostade 15 €. Det var ett rum med fönster mot en bakgata, badrum och kök i korridoren. Vi bodde med andra ord som i en studentkorridor.

Lördagen tillbringade vi på stranden och när vi kom tillbaka till byn märkte vi att något speciellt var på gång. Någon spelade grekisk musik med en groteskt hög ljudvolym och folk gick omkring på gatorna i kostym och långa klänningar. Vi dinerade senare i hamnen och såg då att ett område där som normalt användes som parkeringsplats hade ändrat karaktär. Man hade ställt ut massor med bord och stolar. Den höga musiken kommer från en orkester som stämmer sina instrument. Kyparen berättar att ett bröllop skulle avfiras. Plötsligt dök hela följet upp som en parad på väg mot festplatsen.

Först kom ett antal musiker spelande på mystiska stränginstrument, därefter kom byns präst, sedan kom brudparet som vinkade åt den applåderande menigheten som stod utefter vägkanten. Menighetens entusiasm visade sig senare bero på att alla var bjudna på festen.

När vi ätit gick vi till en bar med god utsikt över festen och betraktade gästerna som dansade som i filmen Zorba. Vi midnatt stängde alla etablissemang utom ett, den taverna som arrangerade bröllopsfesten! Vi sällade oss till några åskådare som stod och betraktade det hela. Självfallet började törsten snart rasa i våra inälvor och Päivi gick till den enda öppna tavernan för att beställa något drickbart. Hon möts då av beskedet "Tonight everything is free, what do You want" Med en tunghäfta som man sällan ser hos damen i fråga stammar hon fram en beställning på två öl. Vi står där ett tag och betraktar dansen och plötsligt kommer Anna, vår värdinna, fram ur intet och drar oss med sig till festen.

Det gick inte att protestera. Vi är å andra sidan inte nödbedda utan sätter oss vid bordet tillsammans med Annas familj. Vi har knappt hunnit sätta oss förrän det säger duns, duns i bordet och framför oss står två skummande pilsner. Efter ytterligare några minuter säger det duns, duns och framför oss står tallrikar med mat. Vi betraktar dansen, det finns några olika varianter: dels Zorbadansen som dansas av män och kvinnor tillsammans och sedan finns det kraftkrävande danser som bara dansas av män, företrädelsevis gamla farbröder som vill visa släkten att de fortfarande orkar. Senare på natten går brudparet runt bland gästerna och skålar och tackar. Även vi skålar med brudparet och önskar dem lycka till på deras långa vandring.

En annan lustig detalj vi noterade var att många äldre manliga släktingar kom fram och skrockande och ryggdunkande gav brudgummen goda råd inför bröllopsnatten. Brudgummen log generat och bruden sade överseende att jaja morbror Vasilis det blir nog bra med det här puss, puss, varefter morbror Vasilis vinglade tillbaka till sitt bord. (den som någon gång varit gift vet att den enda gång i livet en ung man inte behöver några råd är inför bröllopsnatten, men däremot de dagar, månader och år som följer därefter, man kan hoppas att morbror Vasilis lika beredvilligt ställer upp då.) Vi vacklade hemåt vid fyratiden på morgonen. Musiken fortsatte till sex. Det märkliga är att orkestern inte tog en enda paus. För att ytterligare förhöja feststämningen framkallades enorma explosioner genom att kasta dynamit uppe på berget i närheten. Nödraketer sköts över havet. Mat och dryck kördes till festplatsen på lastbilar som gick i skytteltrafik. De hela tiden tillströmmande gästerna bar med sig bord och stolar från tavernorna i närheten.

På söndag morgon var byn som i koma. Päivi klampade in i en affär för att köpa vykort. Att den annars ordentliga grekiska damen i affären led av en fasansfull baksmälla gick inte att ta miste på. Vid tiotiden gick vi för att äta frukost och där sitter några f.d. bröllopsgäster och hårdsuper. Den vandring på 15 km till andra sidan av ön som vi planerat fick vi ställa in. På måndagen gick vi dock på den EU-finansierade vägen till en strand på andra sidan ön där vi kunde tillbringa dagen i ensamhet.

Leros

Onsdagen åkte vi till Leros där vi var förra året tillsammans med Gro och Slim. Föga överraskande var ön inte alls så trevlig som vi mindes den. Många krögare kände dock igen oss (men inte vi dem). Leros är berömd för två saker: ett fångläger för politiska fångar under juntatiden och Greklands största mentalsjukhus. Dessutom finns en viss charterturism. Man måste tillstå att det inte alltid var självklart för ett otränat öga att avgöra vilka som var tyska turister och vilka som var mentalpatienter på permission. Vi hyrde ett magnifikt rum med balkong, kök och havsutsikt för 35€.

Agathonissi

På lördagen åkte vi vidare till Agathonissi, en ö söder om Samos med 130 bofasta invånare, ett trettiotal turister samt massor av frigående getter både på bergen och på vägarna + åsnor, höns, hundar och katter springandes överallt, de sistnämnda även på tavernorna. Snacka om bondvishan! I hamnen fanns tre tavernor. Vi fick rum hos uthyrerskan Maria för 18€ med trädgård 5 meter från öppna havets vågor. Där satt vi bra både på frukosten och vid aperitifen på kvällarna. På natten hörde man havets svall på rummet.

På lördag eftermiddag klättrade vi upp till byns s.k. "centrum" som låg högt uppe på berget och bestod av några få hus, 2 små affärer, kyrka samt ett kafé. I affären passade vi på att inhandla goda drycker. Sedan gick vi till kaféet för att inmundiga en pilsner. Där satt även ägaren, en gammal änka, ett par bybor samt byns präst kammandes sitt långa skägg. Ingen av dom kunde engelska. Men allt gick bra enda tills vi skulle tacka artigt och gå därifrån.

Då tappade nämligen Päivi en butelj retsina mitt på tavernagolvet varvid flaskan högljutt gick i tusen bitar och retsinan spred sig över hela golvet. Skamset försökte hon be om ursäkt, erbjuda att hjälpa till osv. Men de vänliga grekerna, inklusive prästen stammade fram ett "No problem" mellan skrattsalvorna.

Detta var tydligen det roligaste som hänt i den här byn efter det senaste bröllopet. Ulf var måttligt glad att alla här betraktade honom som en finne tack vare det finska passet som Päivi lämnat till logivärdinnan, som i sin tur informerat sina grannar att det bor två finnar hos henne.

På måndagen gick Karlsson ensam så långt österut man kunde komma (givetvis hela tiden utefter EU-finansierade vägar). Längst österut fanns en fiskodling där ett antal antagligen illegalt invandrade indier arbetade med att ta upp fisk. Där fanns också en bysantinsk ruin som enligt den engelskspråkiga guideboken var ett gammalt "granary". Ulf hade en intrikat diskussion med några turister från Ystad vad detta egentligen betydde. När han satt och betraktade byggnaden fick han den geniala idén att helt enkelt skicka ett SMS till Jon för att fråga vad granary betyder. Jon svarade omedelbart att det betyder sädesmagasin, en tolkning alla kunde enas kring vilket gjorde Ulf till hjälte bland turisterna på ön.

En annan lustig sak med mobilen var att när Ulf på vandringen kom i radioskugga från ett berg och hade utsikt mot Turkiet pep det plötsligt till i ryggsäcken av att någon skickat ett SMS. Han blev nyfiken och kollade mobilen där det stod ett meddelande från en turkisk operatör "Welcome to Turkey etc."

På kvällen åt vi middag på Georges taverna där gästerna bestod av oss och en finsk segelbåtsbesättning. Plötsligt väller det in ett tjugotal grekiska ungdomar. De firar någon form av tilldragelse, födelsedag eller liknande. De börjar med att öppna flaskor innehållande en obeskrivlig sörja som måste petas ut ur flaskorna. Därefter serveras huvudrätten: sjöborrar som klyvts mitt itu. Två flickor i gruppen ger oss varsin sjöborre med instruktion att äta innehållet och akta oss för taggarna.

Vi börjar äta enligt deras instruktioner tills Päivi skräckslaget flämtar till: "Min sjöborre rör sig!" Ulf för ett resonemang där begreppen inbillning, hysterisk etc. har en central plats ända tills han ser att sjöborrens taggar faktiskt rör sig (observera alltså att den är kluven mitt itu och till stor del uppäten). Vi betraktar Ulfs sjöborre som faktiskt inte tycks röra sig alls tills plötsligt den gör en piruett på tallriken. Vi lyckas dock tvinga i oss våra sjöborrar för att inte vara oartiga.

George kommer och frågar om vi tyckte om det. Vi svarar Jaaa!!!! Vilket får George att servera oss varsin till! Till slut tar vi oss levande därifrån och kan rapportera om våra upplevelser för de rysande ystadsborna. Krögaren George döpte vi till "Katt Georg" När han inte serverade sina kunder sysslade han med att desperat försöka jaga bort katter från sin taverna. Ibland kom han in med skadeglad min och med en av byns många lösspringande hundar, som han uppmuntrade till kattjakt.

På tisdagen ligger vi på stranden och smälter våra intryck.

En av kvällarna på Agathonissi fick vi uppleva ett magnifikt åskväder.

Samos

På onsdagen åker vi tillbaka till Samos och tar in på samma hotell som vi bodde på när vi kom. Priset är nu 25€.

På torsdagen åker vi en bit in på ön och vandrar genom apelsin- och olivodlingar till en liten by och därefter till en f.d. fiskeby vid havet. På kvällen firar vi avslutningen av vår greklandsresa med en tavernarunda på hamnpromenaden. ojojoj.

På fredagen går flyget hem till Sverige. När vi passerade systemet vid Hornstull på vägen hem från Arlanda och hörde aggressiva fyllons ilskna vrål, då förstod vi att vi är hemma i Sverige.

Hälsningar Ulf och Päivi

Agathonissi på Kalimera » | Fourni på Kalimera »