En vecka på Karpathos i september

Vår allra första höstresa till Grekland gick till Karpathos. Aldrig har jag i förväg funderat och grunnat så över ett ö-val, och aldrig har jag varit så påläst och förberedd. Guideboken fick stanna hemma den här gången, men jag hade huvudet fullt av tips och rekommendationer, åsikter och förslag från Kalimeras läsare. Det var, så här i efterhand, både bra och dåligt. På sätt och vis kändes ön bekant redan när vi landade, nästan som att jag varit där förut. Och utan tvekan hade vi utan påläsning missat den galne stoluthyraren på Small Amoopi, och förmodligen även gyrosen på Tis Erasmias. I andra avseenden kan jag önska att jag hade kastat allt jag läst överbord och sett på Karpathos med mina nyupptäckarögon. Inte för att vi gick på någon nit, direkt, utan för att en del av glädjen ändå ligger i utforskandet, i upptäckandet.

Vi landade enlig tidtabell på eftermiddagen den fjortonde september. Det var min födelsedag och på planet hade vi i festlig anda delat på en miniflaska cava. När vi gick in för landning började hela planet fara omkring i kastvindarna och för en stund var det faktiskt lite läskigt. Det blåste så mycket att jag för första gången fick höra kapten uppmana sina passagerare att hålla i mössor och väskor när de klev av.

Alla uppmaningar om att förboka taxi visade sig vara överflödiga, det stod säkert 30 taxibilar uppställda utanför flygplatsen och vi hoppade in i en som körde oss till hotellet i Pigadia för 15 euro.

Vi hade bokat ett dubbelrum på Romantica direkt genom hotellet, trots att det är ett Apollohotell, och på så sätt sparat en hel del pengar. Vi fick ett helt okej rum på andra våningen med balkong mot gatan och havsglimt mellan husen. Bakom huvudbyggnaden låg ett litet, ganska trevligt poolområde med fruktträd och ytterligare en hotellbyggnad. Hotellet har tre stjärnor i Apollos katalog men jag skulle tro att den tredje stjärnan förtjänats enbart av poolens existens - rummen var i behov av renovering med uråldriga brummande kylar och flagnande färg. Men rent ändå, och helt okej.

Under första eftermiddagen hann vi med ett snabbdopp på stadsstranden, en promenad genom stan och en gyros på Five Star Deli (ingen höjdare, kattmatsvarning). Gatorna var märkligt öde vid den tiden på dagen, alla butiker stängda, inte en människa i sikte. Senare satt vi på balkongen och drack öl och spelade yatzy.

På kvällen blåste det fortfarande och vi åt vår middag bakom plastväggar på Romios. Smårätter - gott, men saganakin smakade friterad grevé och det var lite konstigt att höra all denna engelska med australiensk touch eka mellan borden. Sedan gick vi till Akropolis och träffade Minas, en av bröderna, som fick oss att sedan återkomma kväll efter kväll. Första kvällen var det småkallt och vi drack varsin spetsad varm choklad. Sedan tillbaka till Romantica - en alldeles lagom 10 minuters promenad - och i säng.

Dagen därpå hade det slutat blåsa. Jag började dagen med hotellfrukost (halvtorrt bröd, skinka, apelsinsaft och yoghurt med honung). Sedan la jag mig vid poolen och väntade på att sällskapet skulle vakna. När han så småningom gjorde det promenerade vi tvärt över gatan till Pegasus och hyrde en moppe, 125 cc. Sedan åkte vi till Amoopi där varenda solstol var tagen. Vi hamnade på varsin ranglig fällstol under ett träd på small Amoopi och åt lunch på tavernan ovanför.

Solen försvann från vår del av stranden ganska tidigt och då åkte vi hem. Före middagen drack vi öl på Scala och tittade på folket som promenerade omkring - plötsligt sjöd stan av liv. Vi åt middag på ett ställe på affärsgatan som ligger efter Romantica om man kommer från torget - jag vet inte vad det heter, men det ligger på hörnet och har gröna fönster. Gott var det, i alla fall, även om servicen var mer än lovligt seg. Innan vi gick hem drack vi drinkar på Akropolis.

Dag tre skulle vi åka till Under the trees norr om Finiki. Det gjorde vi också, men sedan var vi tvungna att åka därifrån - det var stängt för säsongen. Tråkigt. Istället åkte vi vidare till Lefkos, en vacker väg längst västkusten. Det är lite för långt att åka moppe från Pigadia till Lefkos tycker jag nog, dock, vi hann bli både sönderblåsta och ömma i baken innan vi var framme. Men Lefkos var jättefint! Vi stannade tills vi var tvungna att åka, om vi skulle hinna hem innan det blev mörkt. Vi tänkte ta vägen över Othos men missade avfarten (den var nog bara skyltad från ena hållet...) och hamnade i Arkassa igen.

På kvällen var det riktigt varmt och vi nästan ångrade vårt beslut att äta middag under taket på La Mirage. När servicen var långsam och maten ganska kass ångrade vi oss ännu mer - men trivdes ganska bra ändå!

Dag fyra skulle vi åka till Apella, men när båda vaknade lätt brända av solen bestämde vi oss för att ta en mittemellan-dag och stanna vid poolen. Sagt och gjort. Vi satt i skuggan under en palm och tog moppen in till stan för att äta lunch på Tis Erasmias. Ah, vilka gyros, vilka patates! Luncherna på Tis Erasmias blev resans gastronomiska höjdpunkt. Middag intogs på Orea Karpathos, ett trevligt ställe med bra läge. Brian var dock besviken på sina keftedes, som smakade Findus.

På Akropolis utbröt framåt kvällen spontandans. Det var några förståndshandikappade killar från Norge som drog igång det hela, men snart var det dansbana på gatan. Kan man bli annat än lycklig? Vi satt kvar på Akropolis tills de i princip körde hem oss.

Dag fem blev Apella-dag istället. Vi for iväg med halvfull tank och kom fram med en mycket tommare, vilket orsakade lite oro. Moppen hade en extratank som inte redovisades på mätaren, och det var ju den vi hade åkt upp när vi åkte fram och tillbaka till Lefkos. När vi väl började köra på ordinarie tank gick det snabbt nedåt. Vägen ner till Apella från stora vägen var ett äventyr i sig. Serpentinig, dammig, guppig och fullt av löst grus. När vi väl kom ner var vi inte säkra på om vi någonsin skulle komma upp, utan bensin och allt.

Men Apella är å andra sidan ett bra ställe att fastna på! Vilken strand! Vi blev lite bekymrade när vi insåg att vattenflaskorna stod kvar i kylen men det löste sig när vi fick köpa vatten av Love Boat som låg i bortre änden av stranden. Efter ett par timmar var vi hungriga och åkte tillbaka mot stan - ingen av oss hade ro att äta lunch på stranden, ifall vi nu inte skulle komma därifrån (men som Brian konstaterade hade nog varit bättre att få bensinstopp med mätta magar). Att åka uppför backen var nästan lättare att åka nedför, visade det sig, och bensinen räckte ända till första bensinstationen på Aperi-vägen (trots en ofrivillig sväng i Aperi). Lugnade av detta kunde vi återigen äta lunch på Tis Erasmias.

Till middag åt vi pizza på Bella Karpathos. Vi bestämde oss för att ta två olika och dela, men när vi försökte beställa två medium blev vi korrigerade av servitören som ändrade vår beställning till två small. Och det räckte, förstås.

Dag sex åkte vi till Kyra Panagia. Inte lika fint som Apella och mycket trängre, men närmare stan och med en asfalterad väg ner. Jag satte mig på klipporna i strandens vänstra ände och filosoferade över livet. När vi blev hungriga åkte vi tillbaka till stan och tillbaka till vårt favvo-lunchställe, innan vi satte oss vid poolen på hotellet och drack några öl i skuggan.

På kvällen skulle vi äta middag hos Mike. På vägen dit gick vi förbi Kafenion och blev där haffade av servitör-brorsan som nästan verkade arg över att vi har gått till Akropolis varje kväll och inte till honom. "Ni tror att han är er vän, men egentligen vill han bara åt era pengar", sa han om Minas. Ja, för han själv ville ju inte alls åt våra pengar…Jag tyckte att det kändes lite obehagligt, nästan, men efter vår toppenmiddag på Mike´s (köttbullar i tomatsås, gigantes, sallad och tzaziki) gav vi konkurrenten en chans och gick till Kafenion och drack drinkar. Mina var goda men Brian var inte helt nöjd med sin Long island ice tea, och dessutom kändes servitörens vänlighet och svenska fraser plötsligt insmickrade och obekväma.

Allra sista dagen skulle vi prova Agios Nikolaos söder om Arkassa, men när vi kom dit kändes det inte alls som en trevlig strand, så vi åkte därifrån. Efter att ha irrat omkring lite hamnade vi så småningom på stadsstranden i Pigadia, vid vattensportcentret Posidon. Det mulnade på framåt eftermiddagen och efter en pizza-lunch på Obelix (eller var det Asterix) åkte vi hem och sov och läste.

Den sena pizzalunchen gjorde att vi inte var ett dugg hungriga till middag vid 10-tiden. Vi åt pliktskyldigast varsin souvlakitallrik på Tis Erasmias, och jag var uppriktigt ledsen att jag inte kunde uppskatta den mer. Sedan gick vi förbi Kafenion (där servitörbrorsan inte syntes till) och satte oss på Akropolis, där stämningen var underligt dämpad. Några stammisar förklarade varför. Ungefär en halvtimme tidigare hade ett slagsmål brutit ut mellan killarna på Kafenion och Akropolis. Stol och bord användes som tillhyggen och polisen dök upp, liksom Mike med en ölflaska i högsta hugg (ryktades det, i alla fall).

Det förklarade varför Kafenion-killen var borta och yngre brorsan på Akropolis visade sig senare i "civila" kläder och plåster över ögonbrynet. Vad det hela berodde på vet vi inte - säkert har det varit spänt mellan dem i flera månader vid det här laget. Akropolis har fräschats upp och deras läge och allmänna profil gör att de får mycket gäster. Minas sa att killen på Kafenion bara kom fram och slog till honom, men så enkelt är det säkert inte. Det pratades i alla fall inte om mycket annat på Akropolis denna vår sista kväll.

Hemresedagen var som hemresedagar är. Lite sorglig, lite jobbig, lite bökig. Dessutom infann sig inte moped-killen på avtalad tid så vi var tvungna att lämna moppen utanför och nycklar och pengar i hotellets reception. Jag hoppas att han fick dem.

Vårt plan gick i tid, till skillnad från göteborgarnas - de satt fortfarande kvar i "fållan" när vi lyfte.

Allmänt kan jag säga att en vecka i Grekland är för lite när man är van vid minst två och att Karpathos känns som en ö med något för alla, en "lagom"-ö. Pigadias läge på östkusten gjorde att jag saknade solnedgångarna, men det går att leva med. Dessutom gick jag många kvällar i rad omkring med en tom känsla i bröstet - något saknades, som jag inte kunde sätta fingret på. Det var cikadorna! Jag vet inte om det var ön, tiden på året eller min hörsel men under kvällspromenaden var det så tråkigt tyst, inte ett enda litet gnissel från vägkanten.

Att åka sent på säsongen har sina fördelar. Jag fick längta länge, och sommaren blev längre. Men trots att det var gott om folk låg det något trött över hela ön när vi kom ner, något som kändes sorgligt men är svårt att sätta fingret på. Glassen var slut i minimarketen, det var ingen idé att fylla på, och servitörerna bad oss skicka lite regn så att säsongen tog slut och de fick ledigt. Och ljuset var annorlunda, solen stod lågt och kvällarna kom tidigt. Jag åker nog hellre i juni, ändå.

Hälsningar Ellen

Karpathos på Kalimera »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera