Bland tallarna trivs många andra växter, bland annat dessa "klätterbär" som slingrar sig uppför tallarnas stammar och grenar och sedan hänger ner i klasar. Någon som vet vad de heter och om man hade vågat smaka dem?

I den södra delen av skogen, när man har passerat landsvägen, börjar Koukounaries naturskyddsområde, som beslutsfattarna på Skiathos skyddade genom lokala miljöföreskrifter i början av 1970-talet.

Skogen är lummig och artrik.

Vid sjön Strofylia trivs många växter, fåglar och andra djur. Där är andäktigt, lugnt och vackert.

Det mest fantastiska är att även den underbara tolvhundra meter långa stranden Koukounaries, som fått sitt namn efter de ståtliga tallarna som inramar den, också skyddats mot utbyggnad. På kullarna i strandens ändar ligger de två hotell som byggdes alldeles i början av 70-talet innan beslutet att förbjuda ytterligare bebyggelse togs. Förvisso står solstolarna på rad, det finns tre snabbmatställen, en badbutik och tre vattensportaktörer på stranden. Men, som en engelsman jag pratade med sa: hade detta varit på Kanarieöarna hade hotellkomplexen legat på rad här idag. I högsäsong är det säkerligen tjuvtjockt med folk här, men i början av oktober var det precis lagom lite människor, så pass att man inte kände sig helt isolerad. Ganska långa sträckor av stranden var utan solstolar och från den mellersta serveringen spelades grekisk musik, så där la vi ut våra grejer.

Sanden är pulverfin, lagom långgrund, vattnet klart. Den dagen var helt underbar!

Dessutom är det ju inte helt fel att se på tillvaron ovanifrån ibland!

Jonatan var lycklig över att få åka vattenskidor.

Den lilla, lilla geckon hade ramlat ner i min väska från en klippa och sprang över Jonatan när han lyfte upp den!

Sista morgonen innan vi packade hann vi med ett morgondopp på Tzaneria-stranden. Också det en av alla de fantastiska stränder som Skiathos har benådats med!