Resebrev från Kreta 2007

© Text & bild: Ole (91 kg), Pernilla och Jessica

Billuffning, Kreta 6-20 Oktober 2007

Dag 1. Flygplatsen-Chania-Maleme-Alikianos-Platanias.

Vi kom till Landvetter strax före 05,00 och sen tidigare erfarit en del väntan efter incheckning så var frukosten planerad i avgångshallen. Pengar hade vi tingat i förväg på Forex och skulle bara hämtas ut, men de öppnade visst inte innan 05,15 och i stället för kassan i avgångshallen och riskera att de inte hade tillräckligt med euro vilket hänt innan, så valde vi vänta tills de öppnade. När pengarna var ordnade och vi redo för 2v på Kreta skulle vi bara igenom säkerhets-kontrollen - trodde vi?

Väl uppe på andra våningen så var det ju rena Lisebergs köer och lite ovana som vi är i kombination med monitorernas budskap "Chania- Final Call" så blev det lätt jäktat och frukosten var ju bara att glömma.

Lätt stressade ursäktade vi oss till dem före i kön att vi varit i god tid men att vi aldrig varit med om liknande köer och fick till svar "så är det på Landvetter på Lördags morgnar och fråga inte utan bara spring förbi.

Så sporrade av att det var ok så smög vi oss effektivt igenom kön samtidigt som man läste "inga flaskor" jaha då skulle man finna en papperskorg också innan kontrollen för att slippa krångla, - jisses.

Nåväl nu var vi framme och Jessica fattade ingenting och blev så ledsen att hon började gråta samtidigt som detektorn började tjuta när mamma skulle passera och hon fick vackert backa och ta av sig skärpet, men tro inte det hjälpte och några kända skruvar i kroppen hade hon inte heller och mer och mer lättklädd blev hon.

Det visade sig vara skorna som ställt till det, nåväl nu var vi igenom och Chania nästa!

Efter 3 års längtan sen förra resan så har vi äntligen landat i Chania och det i strålande solsken och drygt 25 grader.

När vi fått hämtat ut våra väskor så möttes vi i utgången av Mr Tony från Eurocar där vi bokat vår hyrbil en Hyundai Accent.

Lätt stressad då denne även skulle möta upp ett norskt sällskap så följer han med oss ut och fixar det sista med papperna för att vi skall slippa vänta.

Tony som från början är från Belgien men som har hunnit bo på Kreta i 30 år var precis som en grek, men det löste sig bra och vi lämnade hans kvarglömda portfölj vid parkeringsplatsens ut checkning.

Vi kör mot Chania och dess förutsättningar som är runt middagstid en lördag och stannar till i Agi Apostoli för en vända på Lidl och köpte lite dricka och tilltugg om man skulle stå där någonstans på dessa helvetes vägar som vi brukade finna eller ofrivilligt kom in på, samt tankat upp och checkat igenom bilen. Nu äntligen så är vi redo för att söka upp våra nya vänner Ioannis och hans fru Argiro som bor i Babiolos uppe i bergen beläget mellan Platanias och Alikianos, vilka vi inte träffat sen förra resan för 3 år sen.

"Vårt första möte blev strax efter vår förra helvetesfärd, då pappa ritat in en väg på kartan som inte fanns i verkligheten, men för att få ihop till en lagom dagstur så fick det bli så.

Kreta. Grekland.

Rännils preparering strax innan det definitiva stoppet!

Strax ovanför rännilen i slutet av en uppförsbacke var man tvungen att ha rejäl fart med sig för att precis på krönet svänga 90 grader i luften för att inte bli kvar.

Det såg allt lite vanskligt ut men samtidigt måste man ju försöka och det gick riktigt fint.

Efter en liten stund fick vi dock ge upp eller rättare sagt Accenten och det ståendes i ca 30 graders lutning och vi i shorts och sandaler mitt ute i ingenstans Maniliopoulo - Deres, då naturlagarna satte stopp.

Hade vi bara tagit oss upp till ett hus som man kunde se längst upp på berget så hade det varit lugnt, vilket bekräftades då det stod en vägmaskin jämte huset som skvallrade om bättre förutsättningar på andra sidan.

När vi efter en del meck lyckats få ned bilen (naturligtvis med familjen utanför) och då med hjälp av hand, fot och motorbroms samtidigt någon meter i sänder, vartefter man var tvungen att stanna bilen helt för att den inte skulle ta fart och fara iväg någonstans man inte önskade. Efter ett tag så lyckades det och bilen var ännu hel och vi dyngsura och lätt upprörda lyckades vi även vänt bilen och därmed rimliga förutsättningar hitta tillbaks till civilisationen igen.

Kreta. Grekland.

Fin åkning tillbaka.

Nu var det bara lite buskar dock med fasligt långa taggar att passa, samt en rännil som Pernilla och barnen lyckats fylla upp hjälpligt med stenar redan på ditvägen.

En stund senare kom vi tillbaka till byn som måste varit Maniliopoulo där vi stannade vid första bästa taverna för att hämta andan och för att få något att dricka.

Nu så började vi komma tillbaka till verkligheten igen och frågade om vägen till Omalos och körde sen vidare mot Omalos och Samaria ravinen.

Efter några km så kom vi in på ännu en grusväg då familjen samstämmigt sa "inga mer grusvägar idag", något även pappa faktiskt höll med om.

Då vi vänt bilen hade vi 3 alt och körde in på en mindre asfaltsväg som visade sig vara en återvänds-väg till 3 hus.

Så det var bara att backa och prova nästa väg då det hördes en busvissling men vi såg ingen pga en veranda som låg ca 2m upp och fortsatte backa då ytterligare en busvissling hördes.

Nu var det bara att stanna o gå ur bilen och få förklarat för sig vilken dum turist man var.

Ute ur bilen såg jag en man i ett vitt linne vinkandes åt mig att komma och ack vad man bedrog sig.

Efter bara några meter så syntes ett långbord med tillhörande fest och vips så var vi inbjudna - så började vår nya vänskap med Ioannis och Argiro."

 

Vad vi ville minnas så skulle vi köra mot Gerani och en uppstickare mot bergen som vi aldrig lyckades finna, utan kom ända till Maleme där vi provade vägen mot Deres för att förhoppningsvis känna igen oss vartefter.

Ivriga som vi var att nu få träffa Ioannis med fru igen och för att slippa köra vilse mer, så stannade vi till sist för att fråga om vägen till Babiolos.

Det visade sig tyvärr att folket i bergen hade en lokalkännedom som i jämförelse med Sverige motsvarade ca 1km mot ca 10 km hemma och gav inte så mycket.

Än ivrigare och svettigare trots aircondition så blev det ännu en helvetes-väg, Deres-Skonitzo som vi inte var så sugna på just då men skam den som ger sig.

När man kör in på en sämre väg så är det väldigt lätt att tänka "det blir nog bättre efter ett tag" vilket det oftast blir till slut, men efter att riskerat underredet ännu en gång så slår allt tanken en "vad gör vi här".

Efter att ha kört några mil by-west och tom hunnit med en vända till Alikianos så började vi nu närma oss och hamnade mitt i en dansuppvisning i grannbyn Manilioupoulo.

Dansuppvisning i Manilioupoulo på Kreta.

Dansuppvisning i Manilioupoulo.

Äntligen framme i Babiolos och känslan går inte att beskriva i ord.

Ioannis var naturligtvis inte hemma, men väl Argiro som nog inte visste vilket ben hon skulle stå på och som inte kan annat än grekiska.

Det dröjde inte mer än 10 minuter innan vi såg Ioannis komma gåendes i trappan från gatan och såg väldigt frågande ut men som höll stilen tills pengen trillade ned - vilken glädje.

Så nu blev det ett sedvanligt kramande och pussande ett tag samtidigt som Argiro dukade fram något att äta och då inte minst Ioannis hemkörda Raki, vars lager består av kbm vinbonde som han är.

Babiolos. Kreta.

Argiro och Ioannis.

Innan vi begav oss till Kreta så hade vi läst på Kalimera om presenter som uppskattades i Grekland och vi hade köpt med oss en glasskål från Kosta Boda som blev väldigt uppskattad.

Från vårat första möte med Ioannis hade vi sparat en isblå Kalimera T-shirt som "vi" vann i Kalimeras fototävling, där motivet var en ögonblicksbild av Ioannis och hans kompis Vasili ihop med dennes åsna som numera lämnat jordelivet.

Så nu var det dags att ge tillbaka tyckte de och tog fram gamla cola pet flaskor som fylldes med raki, krassi och hemlagad tomat/oliv olja.

Krassitappning för leverans till Souidia.

Krassitappning för leverans till Souidia.

Den gången då Vasili satt och skålade på åsnan var bara så häftigt och tanken slog en direkt, "De där gamla grekerna kan och har varit med förut och när kvällen väl var över så visste allt åsnan vart den skulle gå" och Vasili kom alltid hem.

Ioannis,Vasili och åsnan.

Ioannis,Vasili och åsnan.

Vi fick en jättetrevlig kväll tillsammans trots en del problem med språket som dock löste sig bättre än vi från början vågat hoppas och parlören "Grekiska på Resan" gjorde sitt och på det stora hela förstod vi varandra väldigt bra.

Innan kvällen var över hade Ioannis dessutom fått visslat över en släkting som kunde Engelska och som fick fullt upp med detaljerna.

Eftersom vi tänkt billuffa runt Kreta så hade vi inget förbokat boende och var nu tvungna att söka oss mot Platanias för tak över huvet innan klockan blev för mycket.

Ioannis ville att vi skulle ta en sväng om Vasili och innan vi hann veta ordet av pep han iväg snabbt och lätt samtidigt som det kom en annan bil emellan och tro fasiken att vi lyckades tappa bort varandra.

En stund senare då vi testat att köra ikapp men valt fel väg så kom en bil körandes emot oss med släckta ljus och endast varningsblinkers påslagna, varvid vi började undra men det var ju bara Ioannis.

Framme hos Vasili och glad som Ioannis var, for han upp för trapporna i rasande fart och ropade på Vasili att han fått besök från Souidia och att de vunnit en fototävling där!

I ett förråd fick Ioannis letat upp lite valnötter och ivrig som han var tog han snabbt det som fanns närmast till hands för att knäcka dem, vilket blev en planka och med hjälp av en stubbe så fixade han det galant och hann även in en vända efter raki innan vi hunnit sätta oss tillrätta.

Kreta.

Ioannis och Vasili.

Vasili hade blivit väldigt gammal och både såg och hörde dåligt och det var inte speciellt uppmuntrande att se honom sittandes inne på en gammal nedlagd taverna i sin ensamhet, men lite glädje visade han allt när han väl förstod.

Tavernan låg ca 3m upp från vägen och efter ett tag hördes en bil stanna till och Ioannis for ur stolen och fram till kanten och växlade några ord och rätt som det var kom det ett paket cigaretter farandes rätt upp i luften.

Han hade glömt sina hemma och var säkert både såpass sugen och van att han via motorljudet kunde lyssna sig till att här fanns det cigaretter och att det kunde dröja innan han kom hem.

Då vi fått träffat Vasili så var det nu dags att åka mot Platanias och när vi lämnade Ioannis kunde man se honom och hans glädje där i mörkret samtidigt som han var på väg in i närmaste hus och kan lova att folket runtomkring Babiolos hade blivit varse en hel del den kvällen innan vi åkte.

Framme i Platanias och trots mörkret så lyckades vi relativt snabbt hitta ett fint boende på Maria Suites.

Mamma var trött och mådde lite dåligt och hade gjort sitt för idag, men pappa och Jessica ville mer och tog en promenad genom Platanias och hann med ett restaurang besök på tu man hand innan det var dags för nattning.

Resebrevet fortsätter »

 

Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2007 »






HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera