Öluff till Kea, Kythnos, Serifos & Sifnos. Del 1.

Söndag 2/9 Stockholm-Aten-Lavrio-Kea
Väckarklockorna ringer skoningslöst kl 03.00. Gårdagens evenemang: herrmiddagen respektive Monas 60-årsdag gör det ännu svårare att komma ur sängen. Agerar dock raskt och anländer till Arlanda kl 04.45. Ve och fasa incheckningskön är milslång! I varje fall känns det så. Vi lär knappast hinna med planet kl 06.00. Jag utmanar en apparat som efter några knapptryckningar spottar ut boarding kort och baggageremsor. Återstår nu problemet att lämna in baggaget. Nej och åter nej. Två enorma köer som betjänas av en SAS-tjänsteman. Varje baggagelämnare verkar dessutom berätta sitt livs historia för denne stackars tjänsteman. Efter en kort stund kommer personalförstärkning så vi blir snabbt av med baggaget och slinker lätt genom säkerhetskontrollen. En säkerhetsvakt skämtar dessutom med oss i den tidiga timmen. Flygresan går bra och den avslutas med att planet landar i Atén kl 10.30 lokal tid.

Nu gäller det att hitta bussen till Lavrio och efter en stund hittar vi rätt hållplats. Det går en buss varje timme. På hållplatsen står ett svenskt par samt en grupp tyskar med ledare. Det blåser så kraftigt att man knappt kan stå upprätt. Efter en stund kommer en buss på vilken det står Lavrio och hela gänget kliver på. Tio minuter senare stannar bussen och alla måste kliva av för att vänta på en ny buss utan några förklaringar eller tidsangivelser. Några försöker utröna vad som händer, men efterforskningarna leder inte till något resultat. När vi väntat en kvart kommer en ny buss och en yngling kör oss till Lavrio under det att han kedjeröker och kedjepratar i mobiltelefon. Dessutom konverserar han med några passagerare. Bussen passerar ett område där det brunnit.

Vi börjar bli vrålhungriga och törstiga och ser verkligen fram mot en grekisk lunch i Lavrio. Hungern tilltar när bussen åker genom staden där tavernorna ligger på rad. Efter avstigning i hamnen kl 13 upptäcker vi att där finns noll tavernor. Det som finns är en gigantisk asfalterad plan, några stängda biljettluckor samt ett skjul som är ett mellanting mellan café och korkiosk. Vi vacklar fram dit och väser med en sista kraftansträngning "two Heineken". Äntligen konsumeras resans första öl och humöret stiger avsevärt. Det går en båt kl 15 och den anländer till Kea kl 16.

Vi går till närmaste hotell och frågar efter priset. 55 euro, väl dyrt tycker stämman. Päivi sätter sig på en skuggig bänk och jag skickas ut på en golgatavandring i hettan. Rumspriserna ligger mellan 60 och 90 euro. Tar slutligen ett för 60. Päivi har mängder med synpunkter och anmärker på utsikten över en parkeringsplats samt att det ligger en byggarbetsplats i närheten. Nåväl, gjort är gjort och vi går ner till hamnen. Där är full fart, den ena båten efter den andra går till Lavrio med en last av bilåkande aténska familjer på hemväg från semestern. Kaoset är totalt och trafikpolisen står och dirigerar. Äter middag och går därefter hem och stupar i säng. Ja, någon sängfösare intogs väl på vägen.

Måndag 3/9 Kea
Om man höjer blicken ovanför parkeringsplatsen ser man Keas vackra berg. Från byggarbetsplatsen hörs inget. Den är kanske försatt i blockad. Väldigt lugnt i hamnen när alla aténare har åkt hem. Går ner till stranden för att ta en välförtjänt vilodag. Vi köper bl.a. en vandringskarta. Vilka bra kartor man börjat ge ut i Grekland!

Tisdag 4/9 Kea
Strapatsdag. Idag stiger vi upp kl 08.00 och går ner till busshållplatsen. Päivi hade dock vaknat kl 06.00 av en skällande bandhund vid husbygget mitt emot. Enligt hotellfarbrorn går bussen kl 9.00. Enligt tidtabellen som är anslagen vid busshållplatsen går bussen kl 09.30. Tidtabellen har i och för sig slutat gälla den 31/8. Frågar några förbipasserande. Ingen vet. Vi bestämmer oss för att avvakta händelseutvecklingen.

Plötsligt stannar en bil och föraren börjar meka med något. Efter en stund upptäcker han oss två vilsna själar och frågar om vi vill åka med honom till Chora. Ja, jublar vi och sätter oss i bilen. Konversationen flyter på grekiska och italienska som han säger sig behärska till fulländning. Själv studerade jag i min ungdom spanska men då jag helt saknar talang för sådant talade jag en spanska som var så dålig att det inte gick att avgöra om jag talade dålig spanska, dålig italienska eller dålig portugisiska. Vår konversation blir därför något enkelriktatd. Han släpper av oss vid Chora och vi börjar irra runt.

Efter en stund kom vi till det pittoreska torget med tavernor och caféer. Problemet är bara att det ärr helt folktomt. Snart kommer dock en gubbe och öppnar ett café. Går dit och beställer frukost. Efter frukosten går vi enligt ägarens anvisningar till Keas berömda lejon, som huggits ut ur berget år 600 f.Kr. Därefter fortsätter vandringen på en åsnestig till kustbyn Odsas. Sträckan är enligt kartan 5,5 km men känns som det femdubbla. Det är bitvis brant med halkiga stenar. På vissa ställen går stigen högt upp med ett brant stup till vänster. Till slut kommer vi på skakiga ben fram och sätter oss på en taverna och beställer fyra Heineken och två grekiska sallader för 25 euro. Bussen hem går 16.30 men den anländer något för tidigt. Vi tar några löpsteg för att hinna fram. "No, no, slow, slow" ropar chauffören. Bussen är tillbaka till Korissia på nolltid och går till stranden. Chauffören rökte och körde som om det gäller en ambulanstransport.

Onsdag 5/9 Kea
Vi har idag sänkt ambitionsnivån på vandrandet avsevärt och går utmed en asfalterad väg till fiskebyn Vourkari två km bort. Där kan man beskåda ruiner från en plats som varit bebodd 3.000 f.Kr - 1.200 f.Kr. Ruinen är omgiven av av ett stort staket så det går inte att komma in. Man kan dock se åtskilligt från utsidan. Där står en skylt där det bl.a. framkommer att den största byggnaden på området var avsedd för administration.

Inte konstigt att den kulturen gick under. Man kan också beundra ruinerna av ett kolupplag från 1800-talet samt Lampros Katsonis sund. Det är ett bergspass på den halvö som avskärmar Aghios Nikolaus-bukten. Passet har sitt namn efter en listig gynnare som under frihetskriget 1821 blev instängd med sin båt i viken i samband med ett besök hos sin keanska hustru. När han blivit varse sin prekära belägenhet hade han då i skydd av mörkret med ortsbefolkningens hjälp släpat skeppet på stockar drygt 100 meter genom passet. Om man jämför hur vikingarna släpade sina skepp i Ryssland och annorstädes förefaller prestationen måttlig om man ska vara petig. "Släpa båten själv då" hör jag Lampros ropa från graven.

Går tillbaka till en mindre strand mellan Vourkari och Korissia. På vägen hem mellanlandar vi på ett ställe som slår grekiskt rekord i ölpris på liten flaska. 4 euro för en liten Heineken!

Kea på Kalimera »

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera