Amorgos, Donoussa, Schinoussa & Naxos. Del 2.

8/9 Måndag Amorgos (Katapola)
Sover till kl 10.30 och äter sedan frukost på balkongen. Livet leker, sommarlovskänslan har återvänt. Vi går runt bukten en fantastiskt vacker promenad och unnar oss en fin lunchstund i skuggan med utsikt över havet och Katapola hamnen på andra sidan. Det är svårt att slita sig från Tavernan, så mysigt är det att sitta där. Sedan passerar vi baren "Le grand bleue" där vissa scener i Luc Bressons film med samma namn spelats in. Filmen visas fortfarande varje kväll i baren, numera på platt-TV. På kvällen är det första kvällen på resan då vi inte ska göra något särskilt på natten. Detta firas så smått och dr Åströms råd till hjärtsjuka greklandsresenärer "Drick mycket vätska" efterlevs över hövan. Idag kostar två Heineken 5,40€ hos Speedy.

9/9 Tisdag Amorgos (Katapola)
Badar på den fina sandstranden alldeles nedanför hotellet. Hotellet är f.ö. fullt med svenskar. T.o.m. pappan i ägarfamiljen bär kalimeratröja. På eftermiddagen sitter vi och tittar på segelbåtstilläggningar.

10/9 Onsdag Amorgos (Katapola)
Vaknar kl 7 och går den gamla åsnestigen till Chora. Går uppför berget och kommer fram till Chora efter två timmar. En skylt hävdar att det ska ta en timme. Möter några grupper av vandrare som är på väg ner. Chora ligger på cirka 300 m höjd. Väl framme sätter vi oss på ett café i en trappgränd och sitter där ungefär en timme och tittar på folk som går förbi (ungefär två st). Går runt i Chora. Där finns flera affärer, tavernor och caféer. Med visst besvär letar vi oss fram till busshållplatsen och tar bussen till Katapola. Sätter oss på ett café. Vid bordet intill sitter Katapolas byfåne och alkis, som pratar oavbrutet om Nietsche. Han tror antagligen att Päivi och jag är tyskar.

11/9 Torsdag Amorgos (Katapola - Egiali)
Tar bussen till Egiali och fixar ett rum för 30€. På något sätt trivs vi inte i Egiali. Det är mycket folk på stranden. Vi kollar möjligheten att ta oss vidare.

12/9 Fredag Amorgos (Egiali)
Päivi stannar kvar i Egiali och fixar några ärenden, bl.a. köper hon biljetter till Donoussa. Där vore det väl f-n om det var trångt på stranden.

Själv går jag åsnestigen upp till bergsbyn Tholaria och äter lunch där med fantastisk utsikt. På hemvägen bestämmer jag mig övermodigt att gå samma åsnestig tillbaka. Jag får en konstig känsla att vägen ser helt annorlunda ut än när jag gick upp. Det visar sig bero på att jag i ett tidigt skede slog in på fel väg och går nu går en helt annan åsnestig nerför berget. Ingen större skada skedd, jag hamnar ett par km för långt söderut. Solen ligger på mot sydsluttningen så jag är helt genomvåt av svett vid återkomsten till Egiali.

13/9 Lördag Amorgos (Egiali) - Donoussa
Fartyget Skopelitis, i öluffarkretsar kallat Skopan avgår kl 07.00. Fartyget är framme på Donoussa en dryg timme senare. Det enda öppna caféet är fullsatt. I hamnen står en roomsare. En svensk kvinna säger till oss: "Gå inte med henne, hon är så j-a dålig" Det hotell vi bodde på för två år sedan är fullbelagt. Päivi går ut på byn för att leta. Jag sitter på en mur med våra väskor och följer med blicken hennes förehavanden på andra sidan viken.

Efter ett tag försvinner hon ur sikte tillsammans med en gestikulerande gestalt. Sedan händer ingenting på andra sidan vägen. Jag tänker "Hon har väl inte råkat ut för en styckmördare". Efter en stund lösgör sig en farbror från ett cafébord och kommer fram till mig och säger "Luggage, your wife" och pekar mot andra sidan viken. Jag nickar och farbrorn och jag tar varsin väska och sätter oss i en rosthög till bil. Farbrorn kör iväg åt andra hållet. Ett kort ögonblick undrar jag om vi råkat ut för en hel liga med styckmördare. Det visar sig dock att Donoussa i likhet med städer som Paris och Moskva har en ringled runt byn. Så småningom kommer bilen fram till ett hotell där Päivi sitter och ler förnumstigt. Det visar sig ha varit svårt att få tag på rum, dels därför att turismen rent allmänt har ökat och dels därför att det är en festival på ön i helgen!

Päivi hade fixat ett rum för 38 €. Hon sa därvid att hon skulle gå tillbaka till hamnen för att hämta sin make. Kommer inte på fråga, säger rumsuthyraren, jag ringer farsan. Han sitter också på caféet. Det förklarar den tystlåtne farbrorn och den vådliga bilfärden.

På kvällen går vi ner till hamnen och upptäcker att alla tavernor utom en har stängt. Detta pga festivalen. Den öppna tavernan är givetvis överfull. De flesta gästerna har egen mat med sig. Försöker beställa mat - går inte. Försöker stoppa en förbiilande servitris - omöjligt. Går in i köket för att beställa - ej tillåtet, stängt. Talar med ägaren - svarar inte. Sitter och väntar med hungriga, bedjande blickar - hjälper inte. Till slut går vi till det kvällsöppna bageriet och köper cheese paj som ätes på terrassen framför hotellrummet. Efter en stund börjar en orkester spela i hamnen.

Vi går ner för att titta på de dansande. Där finns en läktare. Jag uppskattar att det totalt är 400 personer på plats. Öns bofasta befolkning var vid senaste räkningen enligt uppgift 163 personer. Bland publiken märks några präster. Vid 23-tiden löper det enorma fartyget Blue Star 2 in i hamnen. Det hälsas med nödraketer och knalleffekter. Fartyget svarar med att signalera med mistluren. Jag kan bara säga att fartyg av denna storlek av marina skäl ingalunda är utrustade med klena mistlurar. De sju tutandena i mistluren kan närmast jämföras med sju stötar i domedagsbasunerna eller möjligen en tsunamivarning. Musikerna är helt oberörda och håller takten.

När jag förlorar kontrollen över händelseutvecklingen vid fyratiden pågår festen fortfarande.

Amorgos på Kalimera » | Donoussa på Kalimera »

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera