Kreta, Naxos och Aten, 2-20 oktober 2008
 |
Med Matala som utgångspunkt tog vi oss med bil upp i bergen. Det var en fantastisk upplevelse jag önskar att alla fick vara med om. I Fourfouras drack vi citronläsk med fruktkött från det lokala lilla bryggeriet. I Thronos njöt vi av en delikat middag på Lambros värdshus med vidunderlig utsikt över en bergig dal. I en by vi glömt namnet på tog vi emot varsitt granatäpple av en äldre kvinna.
 |
|
Ano Meros. |
I Ano Meros drack vi kaffe hos Georgios, en man som inte kunde ett ord engelska. Det kunde inte heller hans kompis Christofouros, som syns på bilden. Med hjälp av guidebokens fattiga ordlista och gester lyckades vi ändå ha ett samtal med männen. Kvinnan på bilden höll sig i bakgrunden.
Medan mörkret sänkte sig över bergen på Kreta körde
vi vilse, hamnade bland getter och grus. Tvingades vända, vred på
kartan, funderade och satsade på en riktning.
Vi chansade rätt, nådde till sist Matala. Där slog vågorna
mot stranden i den kolmörka natten, vi virade in oss i filtar och
planerade fortsättningen av vår oktoberresa.
 |
|
Agios Nikolaos. |
I arla morgonstund lämnade vi ett mörklagt Matala. Bussen rullade norrut, mot Heraklion där vi bytte buss för att ta oss till Agios Nikolaos. Vi kändes oss ständigt sökande lugnet, trånande efter en någorlunda turistfri plats, önskande oss den perfekta stranden för en slö dag i värmen.
Agios Nikolaos gav oss inte alls det. Där fanns en hel del engelsmän, mängder av turistfällor och krims-krams till tusen. Vi letade länge efter ett rum - det fanns ganska många gator att söka på - och hittade till slut ett som var helt okej. Havsutsikt? Jodå, om man sträckte rejält på halsen stående på den småsmutsiga balkongen.
Snörvlande besökte vi en marknad och provade lägga oss på den packade lilla stranden som var full med folk. Men, tyvärr, solen gick i moln och det blev kallt. Skulle köpa glass, hittade bara halvtomma frysar med frostiga pinnar. Frös. Suckade över resan som inte alls var som vi hade tänkt att den skulle bli. Men vi kämpade på, och som synes på bilden var vi långtifrån kroniskt deppiga. Trots allt är Agios Nikolaos ett riktigt trevligt ställe med mycket att se.
 |
|
Agios Nikolaos. |
Kanske är det att svära i kyrkan, men sanningen ska fram; Janna är inte överförtjust i grekisk mat. Inte i någon mat egentligen, bortsett från italiensk. Så, glädjen var total när vi i Agios Nikolaos hittade två riktigt bra italienska restauranger. Salvatore heter mannen som står bakom båda, en riktigt härlig sicilianare. La Strada är hans budgetställe, Gold är den nyare, lyxigare, mer påkostade varianten. Vi testade båda och kände oss som kungligheter på den senare, en riktigt kul upplevelse för oss som levt studentliv i flera år.
Vi vandrade mycket under resan, inte så mycket i bergen utan mest runt, runt, runt på de orter vi bodde i. Agios Nikolaos var precis lagom stort för det. Men, sista dagen nådde vi vårt rum efter ett par timmars promenerande. Och då insåg vi - den lilla, lilla portnyckeln var försvunnen. Vår snälle hotellvärd Manolis blev väldigt bekymrad, och manade oss på knackig engelska att finna nyckeln.
Desperata, fortsatt snörvlande, gick vi samma långa promenad igen. Frågade överallt vi varit under dagen. Insåg slutligen att nyckeln var försvunnen och förklarade med skamset nedböjda huvuden för Manolis. Han pratade om att byta lås, big problem, stora pengar och så vidare. Vi erbjöd oss att betala. Men, med tårar i ögonen sa han åt oss att vi inte behövde. En go man vi kommer minnas länge. Det hela kändes väldigt obehagligt och när vi lämnade hotellet tidigt på morgonen lade vi betalning för en extra natt på hans loggbok i receptionen.