Två veckor i Kokkari på Samos. Del 2.

På kvällarna äter vi ute och det finns många ställen att välja på. Första kvällen går vi på Meltemi, en fiskerestaurang på vår gata. Namnet betyder "den nordliga vinden från de Joniska öarna" läser jag i romanen Illusionisten av John Fowles. Vi äter olika rätter, men inte fisk, och alla är nöjda. Återvänder veckan därpå för att prova på färsk fisk och den är lika vällagad. Det är fullt på restaurangen när vi kommer, men ett extrabord bärs snabbt fram så vi får sitta på klapperstensstranden. Klart plusställe. Korrekt service, god mat, inget fjant och inga inkastare.

Barnen gillar restaurangen Bibelo, som ligger vid en bro "mellan strandpromenaderna" i centrum. Jag äter god stifado. Stora portioner, lite svullamat. Man klarar sig utan förrätt.

Restaurant Bibelo, barnens favorit.

Vi provar två av strandpromenadens restauranger trots ihärdiga inkastare. Extremt trevlig personal och många - en som visar oss till bordet, en som kommer med menyn, en annan som dukar bordet… Barnen undrar hur många som jobbar där! Inget fel på maten, men den är ganska menlös. På Stamnos har vi bättre tur. Min man och jag äter olika lammrätter - långkok, gott och smakrikt.

Överlag - långkok är nästan aldrig fel. Fyllda tomater och paprikor är goda och jag har hittills aldrig ätit en dålig briam (ugnsstekta grönsaker).

Vårt hotell har en sportbar, Ilias bar, med storbildsskärm - perfekt vid fotbolls-EM. En kväll provar vi restaurangen, eftersom de visar en Hammarbymatch. Fascinerande med grekisk kommentator. Maten kan vi inte rekommendera. När barnen i fortsättningen missköter sig hotar vi med att äta på hotellet!

Restaurant Mythos med lite plastig innergård betraktar vi som en turistfälla. Det är där jag myntar uttrycket "Jag skiter väl i servicen - bara maten är god!" Personalen är supertrevlig och hjälpsam. Maten ser snygg ut på tallriken, men köttet är torrt, fisken smaklös... Inte särskilt kul. Vi dricker ett väldigt gott vin som jag inte lyckas hitta i affären, Retsina Boutari, en mjukare retsina.

Gränd i Kokkari.

Vandring till Vourlites
Redan fjärde dagen blir sonen rastlös.
"Mamma, sa du inte att det fanns en by man kunde gå till?"

Det är sen förmiddag och vår medhavda termometer visar 36 grader. Min man, som planerar att ligga vid poolen och läsa deckare, säger: "Jamen, passa på och gå nu när han vill gå!" Sonen och jag ger oss iväg med mycket vatten och Sunflower-guiden i ryggsäcken. Sunflowerguiden är bra som inspirationskälla, men när jag försöker följa den går vi vilse. Följ helt enkelt skyltningen "Vourlites footpath" vid byn Kokkaris slut. En asfalterad väg går uppåt, man passerar en liten olivlund, tar till höger (skyltat), går under en liten "stenbro", passerar växthus och kommer in på en lummig skuggig stig, går över en bäck på stenar tills man kommer upp på en liten väg.

Mana springs på vänster sida ska man passera och bara fortsätta rakt fram. (Vi gick fel där, men fick hjälp av två greker som skakade på huvudet åt att vi skulle gå till Vourlites.) En traktorstig följer, det lutar svagt uppåt hela tiden och solen gassar. Skugga är det ont om.

Tuffa traktorstigen utan skugga.

Slutligen når vi stigen som tar vid till vänster och brant och slingrande går uppåt… Men aj, det är vackert!

Utsikt.

Resebrevet fortsätter »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera