Ett sommarlov på Karpathos. Del 1.

23 juni - 11 augusti.

Sju veckor skulle jag vara nere. Första veckan på egen hand. Sedan skulle maken Fred komma ner med sin femtonåriga dotter Emma, som kom flygande från Kanada så snart hennes termin hade slutat. De skulle stanna i tre veckor, och de tre sista veckorna skulle min egen dotter Erika komma ner för litet kvalificerad mamma-dotter-tid. Från början hade jag tänkt flyga via Aten, då jag hade hittat billiga biljetter under senvinterns kampanjer, men sen bokade Olympic om mig till mycket sämre tider för hemresan, så jag ändrade till en enkelresa med Air Tours.

Och när avresan närmade sig verkade planerna på en dag i Aten innan kvällsplanet skulle avgå till Karpathos allt mindre lockande med alla uppror och strejker, så jag slog till med en billig enveckas sistaminutenresa via Apollo, och avbokade SAS och Olympic helt och hållet. Litet dyrare blev det i slutändan, men det fick det vara värt. Det blev ju direktflyg åt båda hållen och jag vann två dagar på Karpathos samt slapp en hotellövernattning i Aten.

Första dagen
Nåväl. flygresan ner gick bra. Jag satt bredvid en man som hade köpt en ospecificerad resa ner och inte visste var han skulle hamna, men det tyckte han var en del av spänningen med att resa. Han hade varit på Karpathos flera gånger förut, och vi bestämde att träffas samma kväll på Pelagos, om det stämde överens med hans boende.

Väl framme möttes jag av Xronis Panaretos, som skjutsade mig in till Pigadia där tant Maritsa väntade utanför Blue Sky Apartments. När jag planerade resan hade jag kontaktat Maritsa och talat om vad jag hade råd att betala för en tvårumslägenhet i sju veckor, Nu visade hon mig tre lägenheter en trappa upp, två litet mindre och så lägenhet nummer 3, där vi har bott förut. Den består av två sovrum med två sängar i vardera, två badrum, ett stort kök/vardagsrum med tv, samt balkong åt båda sidorna. Om man öppnar åt båda hållen blir det ett trevligt tvärdrag, så man behöver ingen luftkonditionering. Hon erbjöd mig ett pris som till och med låg under det jag hade föreslagit, så naturligtvis slog jag till och tog den stora.

Utsikt från den ena balkongen.

När jag hade installerat mig, bjöd Maritsa ner mig till sin altan för något kallt att dricka och några karpathiska baklavas, så vi satt där och pratade en stund. Sen bad hon mig följa ut i köket, där hon ur ugnen tog fram en stor form med fyllda grönsaker, gemista. På en tallrik fick jag med mig en tomat, en paprika och en aubergine, en extra baklava i en servett och så var lunchen fixad. De godaste gemista jag har ätit. När jag sedan gick ner igen med tallriken, följde hon med mig till närmsta supermarket, Ariadne, och talade om för personalen att jag minsann behövde ett rabattkort där eftersom jag nu skulle stanna så länge. Sagt och gjort, jag fick mitt kort och handlade vatten och andra nödvändigheter. Hem och lastade av mig, och nu var det äntligen dags att ge mig av en sväng ut på stan.

När jag steg ut i gränden fick jag en bil efter mig. Jag ökade på stegen och svängde ner på stora gatan, mot enkelriktningen. Bilen var fortfarande i hälarna på mig., så jag gick in i den lilla gränden mitt emot, där det är skyltat med både förbjuden infart och gångväg. Bilen följde mig troget. Då blev jag lätt irriterad och klev åt sidan för att släppa fram den, varvid en arm sträcktes ut genom fönstret och gav mig en stor kram. "Welcome home to Karpathos, Karin!" sa chauffören, som visade sig vara Minás, en av ägarna till Mike's restaurang. Vi pratade en stund och sedan sa han "Jag träffade nyss en av dina vänner, men hon sa att det skulle vara en överraskning, så jag fick inte nämna något namn!". Hmm…

Misstankarna gick direkt till Riitta, av två anledningar. Dels hade hon slutat klaga över att hon nog inte skulle få komma till Karpathos den här sommaren, dels hade hon varit väldigt intresserad att få veta exakt vilka planer jag hade för min första dag. Nåja, jag fortsatte min väg och hälsade på de vänner och bekanta jag stötte på. På andra sidan kvarteret fanns inte restaurangen Kati Psinete kvar, utan där var nymålat och upprustat och hette nu Elea, och där stod vännen Aris och hälsade välkommen. Han hade just öppnat restaurangen tillsammans med sin svägerska. Jag fick en kopp kaffe och vi pratade en stund, och sedan sa han: "Förresten, din väninna gick förbi här nyss med en karl. Jag kommer inte ihåg vad hon heter. Mias mamma, som du brukar åka till Aten med!" Så jag skickade ett SMS till Riitta och skrev: "Det borde du väl ha förstått att det inte går att bevara en hemlighet mer än tio minuter på det här stället!" Svaret kom omgående. Hon hade tänkt överraska mig, så att jag inte skulle behöva vara ensam. Alla våra vänner visste det utom jag. Jätteroligt! Men så började tröttheten ta ut sin rätt. Som vanligt hade jag inte sovit alls natten innan, så nu gick jag hem och packade upp och tog siesta en stund.

Framåt kvällen gjorde jag mig i ordning och gick gatan bort mot Pelagos, men lyckades kliva snett där trottoaren delade sig i två nivåer och for framstupa i backen. Slog armbågar och knän i marken och smällde ansiktet i en vägg. Aj! Från alla håll kom unga män rusande, hjälpte mig upp, borstade av mig, torkade av blodet samt gav mig ett glas vatten och en isblåsa till bulan i pannan. En av dem satt bredvid mig och pratade lugnande tills han tyckte jag började se någorlunda samlad ut, och så följde han mig till närmsta optiker, eftersom mina glasögon var helt tillplattade. Optikern böjde skalmarna tillrätta och ville inte ha något för det.

Jag haltade vidare till Pelagos, där hela familjen Panaretos stod och välkomnade mig med pussar och kramar. Riitta och Leif satt där redan, så jag slog mig ner vid dem, beställde en kall pikilia med vitlöksbröd och en halvliter rött vin, och sedan hade vi en mycket trevlig kväll med god mat och bra musik. Mikke ringde, naturligtvis. Han ringer alltid till Pelagos första kvällen jag är där. Vi gick hem via hamnpromenaden, och utanför Agnadi stod Nikos med öppen famn: "Där är du ju!". (Han hade så tråkigt i Aten i vintras att han gick och köpte sig en dator och numera finns även han bland vännerna på Facebook.) Stod och pratade en stund, men var för trötta att stanna länge, så vi fortsatte hemåt. Utanför Elea stod Aris, så jag sa: "I found her!" och vi stannade till en stund även där och pratade Sen var det verkligen sängdags. Riitta och Leif bor på Amaryllis en bit längre upp i backen, så vi kan se varandras balkonger och hålla koll på varandra.

Första veckan
Hade ont i pannan och blåmärken och skrubbsår på armbågar och knän. Tog en förmiddagspromenad och gick mördarbacken upp förbi Bella Karpathos och stannade till vid hotell Regina, där jag pratade med deras "mr Fix-it" Husein en stund. Fortsatte sedan till nästa hotell, Pavilion, där George stod med öppen famn och sa: "Welcome back to Karpathos, the internet is down!". Nåja, jag behövde inte internet just då, så vi diskuterade den grekiska krisen en stund innan jag fortsatte min promenad bortåt. Tänkte se om det gick att gå nedervägen bort till Zephyros, men efter det nya hotellet Alimounda Mare slutade vägen i ett djupt dike med vatten, så jag erkände mig besegrad för stunden. Vände i stället om och svängde ner till Seaside Snackbar och hälsade på Anne, Vasilis och vovven Silja. Tog en frappé och löste ett sudoku. Emellanåt lyfte jag blicken, såg ut över stranden och havet och bara njöt av att vara där.

När jag blev hungrig vände jag tillbaka in till stan och intog den lilla balkongen på Five Star Deli, där Sandy serverade mig en delikat steak sandwich med svamp och ost. Fick strax sällskap av en svarthårig, lurvig skönhet vid namn Naomi. Hon var fyra månader och dotter till Mimis' chow-chow Baloo. Mamman var hälften chow och hälften labrador. Naomi påminde mycket om den hund vi hade när jag var liten. Han var också chow-blandning, alldeles kolsvart och med blå tunga och kroksvans. Blev sittande därute rätt länge och pratade innan jag kände mig mogen att gå hem och vila en stund.

Det var ju midsommarafton, och Lotta E från Kalimera hade föreslagit att vi skulle äta midsommarmiddag tillsammans. Nu var ju Riitta och Leif här också, så det var klart att de också skulle med. Vi gjorde stora introduktionsturen. Först mötte vi upp Lotta, hennes döttrar Moa och Maja och väninnan Marie nere vid fontänen - vilken faktiskt sprutade vatten flera gånger under sommaren! Guidade dem upp till Faros för en ouzomeze som en trevlig inledning på kvällen. Sedan gick vi ner till Mike's för en lång middagssittning, och kvällen avslutades med efterrätt och drinkar på Pelagos.

Riitta och Leif hade hyrt bil, så på lördagen följde jag med dem ut på fotosafari. Fast min alldeles nya kamera hade bestämt sig för att vara död, så det blev bara ögonsafari för min del. Första stoppet blev Achata, där Riitta och Leif hoppade i och snorklade en stund. Jag gillar inte stenstränder, så jag satte mig på en taverna med en frappé och ett sudoku. Längst därinne i viken stod det en husvagn. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kan ha varit att köra med en husvagn på släp nerför denna smala, slingriga väg. Men jag kan mycket väl förstå att man inte har velat köra upp den igen. Riitta började sjunga på "Man ska ha husvagn", så sedan hade jag den låten i skallen resten av förmiddagen. Tack, Riitta! Nästa stopp blev Kyra Panagia. En lång, slingrig väg ner till viken. Ju längre ner vi kom, desto fler hotell, tavernor och turistbutiker dök upp utefter sidorna.

Stranden var packad av turister, och ingen av oss kände för att bada här. Det var mycket trevligare att närma sig stranden från havet; nu kände jag mig trängd och instängd här nere. Vi gick runt ett tag och de som hade kameror fotograferade. Sedan styrde vi kosan mot Volada och taverna Klimataria för lunch. Cheese balls och saganaki med tomater, feta och bacon. Alldeles fantastiskt delikat! Åkte hem via Aperi och jag gick upp och vilade en stund medan Riitta och Leif åkte vidare mot nya motiv. Framåt kvällen gick jag ner till Agnadi och tog en kopp kaffe med Nikos, och efter det fortsatte jag till nästa Nikos, i fotoaffären, som fixade min kamera. Det var inget större problem, bara batteriet som var glappt. Vi pratade musik en stund och diskuterade nya skivor. Till middagen sammanstrålade jag med Riitta och Leif igen på To Ellenikon. Åt en helt underbar chicken parmesan, fast halva portionen räckte gott. Efter middagen tittade vi in i guldsmedsbutiken och hälsade på Mimis, Connie och Baloo innan vi fortsatte till Pelagos för ett glas vin och trevlig musik.

Riitta och Leif på To Ellenikon.

Söndagen är ju vilodag, så jag tackade nej till att följa med på ytterligare en utfärd med bil och tillbringade i stället förmiddagen med en god bok vid Nisiás pool. När det blev lunchdags packade jag ihop och gick runt hörnet ner till Seaside för en mycket god krabbsallad. Efter en stund dök Riitta och Leif upp där också, så vi lunchade tillsammans och blev sittande rätt länge. Sedan skulle mina kamrater ut på fortsatta äventyr medan jag gick hem och vilade litet. Jag satt på balkongen och läste när Lotta messade och frågade om vi hade lust att träffas på Pelagos till middagen. Klart vi hade! När jag kom dit, såg alla chockade ut och frågade vad jag hade gjort.

Min bula i pannan hade utvecklats till en stor, kolsvart blåtira runt högra ögat, så jag såg riktigt hemsk ut. Nåja, vi satte oss ner vid ett långbord och åt middag. Rätt som det var ropade någon utifrån gatan. Det var min flygstolsgranne Gunnar som hade fått syn på mig. Han blev raskt inbjuden till sällskapet och visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap. Pelagos var totalt fullsatt den här kvällen. En musikgrupp från Kreta klev upp på scenen och tog över underhållningen en timme. De ville inte ha något betalt, sa Xronis, och han var lika glad att få vila rösten en stund.

Gästartister på Pelagos.

Sedan kom Mimis dit och sjöng några låtar, och dansaren Dimitris dök också upp och gjorde sitt nummer där han lyfter bord och stolar med munnen medan han dansar. De andra hade aldrig sett något sådant förut, så det var tur att han kom dit just den kvällen. Ett par andra lokala förmågor, en sångare och en bouzoukispelare, gjorde också några framträdanden och sedan lyckades vi med gemensamma krafter övertala Xronis' och Mimis' bror Giorgos att överta mikrofonen. Vilken röst den mannen har, och så uppskattad han är! Han fick två champagneflaskor framskickade till sig. Vid midnatt hade vårt sällskap tunnats ut betydligt; det var bara Riitta, Lotta och jag kvar. När musiken slutade kom Xronis och satte sig hos oss och vi fortsatte att prata och skratta en bra bit in på småtimmarna.

Det blåste hårt och kallt på natten, så jag var tvungen att stänga balkongdörrarna och plocka fram en filt. Måndagen blev en slö dag. Gick bort till Pavilion och satt en stund vid datorn och uppdaterade mig. Promenerade bortåt stranden men vände när jag blev hungrig och intog en ost- och baconomelett på Achilleon på hamnpromenaden. Tittade in till Nikos i fotoaffären och köpte några skivor. Tog en frappé hos nästa Nikos på Agnadi.

Fyllde på vattenflaskorna i tappstället på torget, och gick hem och slappade och läste en stund. Helt plötsligt kom jag att tänka på att jag fortfarande inte hade träffat Vasilis, och att Riitta inte hade talat om för honom att hon också var här. Jag hann inte mer än börja tänka på att skicka honom ett SMS, så ringde telefonen och naturligtvis var det Vasilis! Han tyckte att jag skulle komma till Benissimo på kvällen och höra honom sjunga. "Och ta med dig Riitta och Leif också", sa han. Apropå hemligheter… Han skulle komma och hämta oss, så strax före klockan nio stod vi tre och väntade i hörnet utanför supermarketen. Men inte kom det någon Vasilis. Däremot kom en bil med herrar Tolis och Minás och plockade upp oss, eftersom Vasilis inte hade tid. Han jobbade som kypare också, och det var mycket folk. Det var barbecueafton med levande musik. Maten var god, musiken var bra och stämningen var hög fast det blåste kallt. Redan halv tolv, efter det att Vasilis hade sjungit Kokkino Garifallo, var de tvungna att sluta, eftersom ljudanläggningen höll på att blåsa omkull. Tolis skjutsade hem oss.

De övriga dagarna var tämligen likartade. Förmiddagarna tillbringade jag vid Nisiás pool, på eftermiddagarna gick jag runt och umgicks med vänner och bekanta. Till middag sammanstrålade jag med Riitta och Leif någonstans. Då och då dök Gunnar upp och anslöt sig till oss. Om vi inte åt middag på Pelagos, gick vi dit efteråt för ett glas vin och trevligt umgänge med vänner. Onsdagkvällen blev det avskedsmiddag på Pelagos tillsammans med Lotta och gänget, eftersom alla skulle åka hem dagen därpå utom jag. Hög stämning med mycket sång och dans.

Resebrevet fortsätter »