Ett sommarlov på Karpathos. Del 2.

Tre veckor med man och styvdotter
På torsdag förmiddag blev jag upplockad av taxin som körde Riitta och Leif till flygplatsen, och jag bad chauffören vänta på mig där. Jag letade rätt på en Apollorepresentant och talade om att jag inte tänkte åka hem, och snart träffade vi alla de andra som skulle åka. Medan vi stod där och pratade, kom Fred och Emma gående och fick tillfälle att hälsa på allihopa; Stockholmsplanet hade landat tidigare än beräknat.

Så tog vi adjö av alla, hämtade taxichauffören och blev körda hem till Blue Sky. Tant Maritsa välkomnade familjen och bjöd på kakor. Sedan blev det samma procedur som för en vecka sedan. Uppackning, promenad runt stan för att hälsa på folk, en stunds vila och sedan Faros för en ouzo innan middag. På vägen bort mot Pelagos vinkade Stavros från altanen vid Astron Princess, så vi gick över gatan och pratade en stund. Han hade en tom svit, så vi fick följa med upp och titta på den. Wow, säger jag bara, vilket ställe! Och vilken utsikt! Väl framme vid Pelagos blev Emma presenterad för familjen och fick sin första introduktion i grekisk musik och grekisk mat. Hon fullkomligt älskade alltihopa.

Fred måste ju som vanligt arbeta så snart det kommer in ett uppdrag, och första veckan tog han med sig datorn. Flera dagar satt han vid Nisiás poolbar och jobbade medan Emma och jag solade och badade. De dagar vi behövde vila från solen tillbringade vi några timmar på Acropolis. Fred jobbade, Emma och jag fikade, njöt av brisen och utsikten, och lekte med Argirios mycket gravida katt. När vi blev hungriga beställde vi in något gott till lunch. Slöa, sköna dagar.

Då och då gick vi bort till Zephyros Village för en fika med Maria och Andreas och utbyte av böcker. På kvällarna utforskade vi menyerna på gamla favoritrestauranger och gjorde nya, trevliga bekantskaper. Emma är vegetarian och hade varit litet orolig för maten innan hon kom, men hon upptäckte snart alla goda grönsaks- och osträtter som fanns. Kvällarna brukade avslutas på Agnadi med en kaffedrink och en fotbollsmatch på storbilds-TV:n. Efter en vecka hade Fred tröttnat på att kånka omkring datorn och gick och skaffade sig ett mobilt bredband, så han kunde sitta hemma och jobba. När Emma och jag ville bada i havet, messade jag till Vasilis som kom och körde oss ut till Benissimo. Där behövde vi inte betala för solstolarna eftersom vi är goda vänner med ägaren Themis och där kunde vi äta lunch och ha en heldag med sol och bad.

Stranden utanför Benissimo.

En dag åkte vi med Vasilis hans vanliga runda till Aghios Nikolaos och Spoa, för han ville visa Emma sina favoritställen och sin hemby. Lunchen hos kusin Athoula var som vanligt helt underbar. Hon gör öns godaste makarounes.

Därnere ligger Aghios Nikolaos.

Eftersom vi pratar engelska inom familjen förstod Vasilis vad vi sa, och när vi pratade om att ta bussen till Lefkos någon dag, protesterade han och sa: "I am your private taxi driver!" Dagen därpå körde han oss dit så vi fick bada vid den härliga stranden. Själv satt han hos kusin Maria på taverna Sunlight, där vi också åt lunch. Mycket god mat, och dessutom förgylldes stunden av tavernakattens två ljuvliga ungar.

En eftermiddag började det plötsligt spruta ut hett vatten i köket. Ett rör under köksbänken hade sprungit läck. Det dröjde ett bra tag innan vi lyckades väcka Maritsa, så hon kunde stänga av huvudvattnet. Hon sa att hon skulle ringa "a nice boy from Arkasa", och så gick hon och köpte en ny mopp att torka upp vattnet med. Fred och Emma hjälpte till att fösa ut vattnet genom balkongdörren. Efter tjugo minuter kom rörmokaren som snabbt fixade felet och sedan kunde vi duscha. I badrummet.

Fred steg upp tidigt en morgon för att bestiga berg och leta reda på det gamla Acropolis. Emma hade ingen lust att klättra, och jag har varit där förut och vet att det inte är mycket att se däruppe. Men Fred blev både begeistrad över det han såg och litet besviken över att man inte har gjort något med det. På kvällen kom han av en händelse att prata om det med Nikos i fotoaffären, och det visade sig att han var mycket kunnig och insatt i ämnet.

Riitta hade skickat ett SMS med orden: "Hellen från Kalimera och hennes man kommer ner på torsdag. Jag gav henne ditt mobilnummer." Fred hade inget jobb på fredagen, så jag skickade honom och Emma till Amopi för att snorkla. Jag behövde inte mer sol just då, och jag är inte speciellt förtjust i Amopi, så jag tyckte det var skönt att få en dag för mig själv. På eftermiddagen messade Hellen, som egentligen heter Helén, och hörde om vi kunde träffas, Självklart kunde vi det, så vi bestämde att ses vid fontänen på kvällen. Det blev den vanliga introduktionsrundan fontänen - Faros - Mike's och slutligen Pelagos, som hade nästan bara grekiska gäster den här kvällen.

En underbar kväll blev det. Xronis avlöstes vid mikrofonen av Mimis. Sedan kom Kate och sjöng, och gästsångaren Vasilis från Aten. Mot slutet av kvällen, efter många påstötningar, kom broder Giorgos fram, tittade sig omkring i lokalen och sa att eftersom det bara var familj och vänner där, kunde han väl sjunga några sånger. Underbart!

En kväll tog Vasilis oss till den lilla baren New York för att vi skulle få träffa ägaren Manolis. Förutom de båda servitriserna var vi tre de enda utlänningarna där, och vi satte oss vid ett litet bord inne i lokalen. Alla de andra gästerna satt vid ett långbord, som tog upp större delen av utrymmet. Manolis berättade att han ägde flera grekiska restauranger i USA, och hade skaffat New York för att slippa åka runt och hälsa på alla sina släktingar och vänner när han kom till Karpathos. Nu kunde de i stället komma till honom. Han bjöd oss på dricka och mezedes i obegränsad mängd tills vi bara inte orkade mer. Senare träffade vi honom ofta på de ställen där det var musik och dans, och han hade alltid ett sällskap släktingar och vänner med sig; han påminde mig om Gudfadern med sitt hov. Fast en vänligare man kan man knappast tänka sig. En kväll skjutsade han hem oss från Benissimo, i den mest ostädade bil jag någonsin sett. Och långsammare har jag aldrig åkt i Grekland…

Vi träffade Helën och hennes man Roger en hel del under de två veckor som följde. På måndagarna var vi alla på Benissimo, och ett par fredagar var vi till Flisbos för mera dans och sång och god mat.

Syrtaki på Flisbos. Giannis vid keyboardet, Vasilis och Emma först i ledet.

Fler svenskar dök upp i vår närhet, både från Kalimera och andra. Tant Maritsa knackade på dörren en dag och hade en ung svensk kille, Daniel, i släptåg. Hon tyckte att han verkade ensam, och eftersom han var lärare precis som jag, så hade vi säkert mycket att prata om. Sista kvällen innan Fred och Emma skulle åka hem bjöd vi honom med på avskedsrundan, vilken inleddes på Faros. Ilias hade halkat i trappan för ett tag sedan och gick nu med benet i gips.

Ilias med brutet ben.

Avskedsmiddagen intogs som vanligt på Pelagos, så Fred och Emma kunde ta adjö. En sista sittning på Agnadi och sedan gick vi relativt tidigt i säng. 33 grader i skuggan och vindstilla; det tog tid innan vi lyckades somna.

Resebrevet fortsätter »