Ett sommarlov på Karpathos. Del 3.

Tre veckor med dottern
Jösses, redan klockan sex fick jag ett SMS från Erika som talade om att hon satt på Arlanda och snart skulle borda planet. Jag messade ett kort svar, och fick omgående ett: "Vad gör du uppe så här tidigt?" "Svarar på ditt SMS", svarade jag och somnade om. Men alltför snart måste vi stiga upp och göra oss i ordning. Vasilis körde oss och Daniel till flygplatsen, där vi träffade Helén och Roger igen.

Dags att åka hem. Emma, Fred, Vasilis, Helén och Roger.

Erika landade precis i tid för att träffa alla och hälsa innan de måste checka in. Hem till Blue Sky, där Maritsa förtjust påpekade hur lika Erika och jag är. Lunchen intog vi på Five Star Deli, deras jättegoda pita kebab, och kaffet togs på Acropolis. Sen var det baddags, så vi gick mördarbacken upp till Regina och lade oss vid deras pool. Någon dag tidigare hade jag varit där och hälsat på ägarinnan, som kände igen mig sedan tidigare. De har byggt om bottenvåningen totalt, och jag fick följa med upp på ett rum och se hur de hade moderniserat. Nu har alla rum en platt-TV och egen safetybox med plats för laptopen, och de har wifi i hela hotellet. Hon tyckte jag skulle höra av mig till våren för att diskutera priser om jag hade lust att stanna där hela nästa sommar. Vi får väl se.

I alla fall är det fritt att använda poolen där, så vi solade och badade ett par timmar. När det började kvällas gick vi först upp till Faros och sedan var det middag på Pelagos. Jag åt deras flounder fillet och Erika tog jätteräkorna; båda rätterna var fantastiskt goda. När vi så småningom var på tillbakaväg blev vi ikapphunna av Elias, som har Elias' rooms, som slog följe med oss in till stan. Vi gick till Agnadi och tog varsin Mai Tai. Nikos utropade glatt: "First alcohol this summer!", så Erika måste ha dåligt inflytande på mor sin… Hempromenaden gick via La Corte, där vi fick varsin shot, och sen varvet runt till Acropolis och Mike's. Sen hade hon hälsat på de flesta.

Vasilis undrade om Erika ville åka till Spoa i år igen, men det hade hon ingen lust med. Däremot fick han gärna köra oss till Aghios Nikolaos, där vi lade oss på stranden för en dags sol och bad. Sandstrand med en del stenar i vattnet, så jag var glad att ha badskorna med. Lunchen åt vi därnere hos Popi, som hade den absolut godaste favan någonsin! Fast krabbsalladen var underlig, med morötter och vinäger. På hemvägen stannade vi till vid hälsokällan i Mertonas, eftersom Vasilis tyckte att han kände sig svag och behövde en stärkande slurk. Han skulle vidare till Volada och se på fotboll, men det tyckte vi att vi kunde klara oss utan.

Vid hälsokällan i Mertonas.

Dagarna med Erika följde ett något annorlunda mönster. De flesta dagarna gick vi upp till Reginas pool. Dels hade det börjat bli allt trängre på Nisiá, med holländare som bokade solsängarna med handdukar redan tidigt på morgnarna, dels hade det blivit allt varmare så promenaden dit och tillbaka blev jobbigare och jobbigare. Till Regina var det bara mördarbacken upp, och där var det inte alls mycket folk. Deras pool är dessutom större, så man kan sträcka ut och simma ordentligt.

Kvällarna var också annorlunda på så sätt att nu dracks det alkohol. Öl eller vin till middagen, kvällsdrink på Agnadi och varje gång vi passerade La Corte blev vi visade in till baren för en shot innan vi fick gå vidare. Fast med tiden avtog även det, och vi övergick till att dricka vatten eller läsk till maten, till den grad att Antonis på Pelagos sa åt oss att nu fick vi allt vackert dricka något annat än cola, så han kunde bjuda oss på en kanna vin!

En kväll var det jordbävning. Huset skakade till och det hördes ett starkt dån. Vi gick ut på balkongen, och det gjorde alla grannarna också. Men något mer märkte vi inte förrän nästa morgon, när jag väcktes av att man höll på att borra upp gatan under mitt fönster. Ett rör hade skakat sönder, så det fanns inget vatten alls. Maritsa berättade att italienarna på andra våningen hade varit mycket arga på henne för att de inte hade kunnat ta sin morgondusch.

Jag hyrde bil i tre dagar och vi åkte runt och utforskade en mängd småvägar som såg intressanta ut. Många av dem fanns inte på kartan, så det var bara att gissa åt vilket håll det gick att ta sig fram. Och OM det gick att ta sig fram… vi hade fått stränga order att inte köra till Olympos, men flera av de vägar vi skakade fram på kan inte ha varit mycket bättre än Olymposvägen. Först åkte vi till Agrilaopotamos för att se om stranden är lika underbar som den ser ut på bild. Alldeles ovanför stranden stod en handfull husbilar, där det bodde flera familjer i något slags improviserat campingläger. Det kändes dock inte lockande att klättra ner till stranden i hettan, så vi fortsatte.

Agrilaopotamos.

Jag hade hört på den lokala turistradion om den undergörande leran vid Aghios Theodoros, så vi styrde kosan norrut. Halkade in på en väg som inte verkade vara riktigt färdig, men vi skumpade tappert vidare och hamnade vid ett område där man höll på att bygga en stugby. Så småningom kom vi ut på den asfalterade vägen ut på udden. Den stranden låg också en bra bit ner, så vi skippade även den och fortsatte ännu längre norrut, till lunch på Under the Trees. Kostas har fortfarande öns godaste krabbsallad.

Klart att de skulle över vägen…sen svängde vi av upp till höger för vidare äventyr.

På hemvägen svängde vi av upp på småvägarna på platån, och trodde att vi skulle kunna ta oss fram till Aghios Ioannis. Jodå, det gick, men vägen som fanns utsatt på kartan liknade inte alls verkligheten. På många ställen var vi tvungna att kliva ur bilen och försöka se vilken av stigarna som verkade trafikerad av motorfordon. Vi hittade dock en stor solcellsanläggning däruppe, vilket kändes positivt. Vi träffade även på både får, getter och åsnor. Det tog längre tid än vi trott att hitta till flygplatsvägen, och vid det laget var vi ganska trötta, så vi körde raka vägen hem,.

Nästa dag SKULLE vi bada, hade vi bestämt, så vi åkte till Christou Pigadi och tillbringade dagen där. Sandstrand som ser fin ut, men så snart man kommer ut i vattnet består botten av småsten; samma slags strand som större delen av Vrontistranden hemma i Pigadia. Mycket folk var det här, många barbröstade tyskor trängdes både på stranden och i vattnet. Vi åt lunch på den lilla tavernan och fick en fantastiskt god tonfisksallad. Den tredje dagen hittade vi till Damatríastranden, och den var mer i vår smak. Bara ett dussin parasoll, och av dem var knappt hälften upptagna. Solsängarna stod på en bädd av av stora, flata stenar som inte gjorde ont att gå på. Närmast vattnet var det sand, som alltid hölls fuktig så den inte blåste omkring. Och ute i vattnet var det mjuk, skön sand så långt man kunde gå. Här trivdes vi!

Damatria.

Till lunch åkte vi till Taverna Rina och hälsade på Manolis och hans föräldrar. "Mama has made small soutzoukakia with red rice, very good!", sade Manolis, och oj, vad gott det var! Vi blev som vanligt sittande där länge och pratade med familjen och gosade med katterna.

En av katterna på Taverna Rina.

När vi till slut skulle åka, fick vi med oss en påse vindruvor från trädgården och en påse med ägg från de egna hönsen. På hemvägen svängde vi av vid Vroutsás och slingrade oss ner genom odlingarna i dalen bakom Pigadia. Så fort vi kom ut på en väg vi kände igen, vände vi tillbaka och utforskade nya vägar. Roligt hade vi, och det var med lätt saknad i hjärtat vi lämnade tillbaka bilen.

Resebrevet fortsätter »