Ett sommarlov på Karpathos. Del 4.

Måndagar på Benissimo
Det blev så att jag tillbringade varje måndagskväll på Benissimos BBQ-kvällar med Live Greek Music. Jag skrev förra året att jag skulle nog ha frestats att kalla det för turistfälla om det inte vore så många greker där, och jag står fast vid det omdömet. Visst kommer det många turister dit, men kärnan i publiken utgörs av greker som kommer dit för att dansa och umgås. De första gångerna visste vi inte vem som skulle skjutsa dit oss, det kom olika personer varje gång och plockade upp oss, men när vi så småningom lärde känna keyboardspelaren Giannis, som bodde i huset bredvid, gick vi bara ut på balkongen när vi var klara, vinkade till varandra och gick ner till hans bil i gränden.

Många roliga människor har vi träffat där, som den iransk-danske fd OS-boxaren, som inledde bekantskapen med att fråga om Fred också var omskuren… Eller Minás som bjöd Erika och mig på drink efter drink och sedan gick därifrån utan att betala. Han tyckte att vi skulle träffas till lunch nästa dag, men det tyckte inte vi. Om han kunde glömma att betala, kunde vi glömma att luncha med honom. (Nej, vi behövde inte betala för drinkarna, Vasilis tog hand om det.) Men en trevlig fru har han; hon skjutsade hem oss en kväll och berättade hela sitt livs historia under den korta bilresan. Och oj, vad vi har dansat! Det gick bara inte att sitta ner när folk kom och bjöd upp hela tiden. Efter några veckor hade jag dock fått nog av barbecuen, även om den är god, och åt ifrån menyn i stället. Det borde jag ha gjort tidigare, deras pizzor var fantastiska.

Alyki, Zoë och Erika dansar syrtaki.

Att bo mitt i stan

Att bo på Blue Sky är verkligen att bo mitt i smeten; mer centralt kan det inte gärna bli. Åt ena sidan har vi stora vägen in, nerför mördarbacken och runt taxitorget, och sedan åker man ut igen uppför backen under vår andra balkong. Det är alltid något som händer på ena eller andra sidan. En dag passerade ett begravningståg under oss, så vi kunde se ner i den öppna kistan, och en kväll hörde vi hur någon körde in i en annan bil på parkeringen, och såg intresserat på hur de försökte dölja bevisen. Vi har bara några få steg till två välsorterade supermarkets, och bageriet där vi köper färskt frukostbröd ligger snett över gatan. Tappkran för färskvatten finns på taxitorget.

Emma hämtar vatten.

Nere i gathörnet ligger Tis Erasmias om man skulle få ett akut souvlakibehov, och dofterna smyger sig in genom balkongdörren. I samma hörn står grönsaksförsäljaren, och där finns även ett trevligt konditori. När man ska ner på stan är det bara att ta gränden på andra sidan gatan, hälsa på slaktaren Manolis i hörnet, passera ner förbi Mike's och Sokakis, och så står man mitt på cafégatan vid Acropolis.

Riktigt tyst är det inte långa stunder, men det stör oss inte. Vi tycker om liv och rörelse omkring oss. På eftermiddagarna brukar jag sitta ute på balkongen på baksidan med en bok eller ett sudoku. Då är det relativt tyst. Någon enstaka bil som kör runt kvarteret, annars hör man mest duvor och småfåglar. Ibland bräker någon get uppifrån berget, ibland växlar man några ord med tant Maritsa som donar på bakgården eller med grannen Giannis som jobbar i sin trädgård.

Maritsa tar väl hand om oss, ofta hittar vi en melon i kylen eller ett fat med kakor på bordet. En dag när Fred var hemma och jobbade när Maritsa kom och skulle städa, pekade hon på röran med kläder på Emmas säng och sa "You speech daughter!" och sade att vi skulle lägga smutstvätten i en påse och slänga ner över balkongräcket. Sagt och gjort, och efter det var det bara att slänga ner en påse så fick vi upp rena kläder dagen därpå. En annan dag när vi hade varit lata och inte brytt oss om frukostdisken innan vi gick ut, kom vi hem och upptäckte att Maritsa hade tagit hand om den också. Då fick vi riktigt dåligt samvete. Men hon sa bara som vanligt: "You nice people, I nice". Och hon tyckte att min diskborste var en riktigt bra uppfinning, så hon beställde tre stycken till nästa sommar.

Summering
Det går naturligtvis inte att berätta om allt jag har gjort och upplevt under dessa sju veckor, så det här blev bara några exempel. Jag märkte att allteftersom tiden gick, kom jag bort från semesterkänslan och in i en vardagslunk. Det blev inte nödvändigt att äta grekiskt hela tiden, och dessutom åt vi mindre och mindre. I början hade man ju så bråttom att hinna med att äta alla sina favoriträtter, och då blev det ofta både förrätter och huvudrätt.

Mot slutet beställde vi oftast bara in tre smårätter till middag, och det räckte bra till två personer. Detsamma gällde alkoholintaget och barsittningarna till sent på kvällarna. Det behövdes inte heller efter ett tag, det kändes bra med en kvällskaffe och sedan hem till sängen. Jag har haft tid att verkligen umgås med mina vänner i lugn och ro, och jag har träffat nya, trevliga människor. I början av sommaren nämnde Vasilis att keyboardspelaren Giannis hade spelat in en CD som man kunde få köpa. Jag tänkte inte vidare på det då, men alldeles innan vi åkte hem kom Giannis över och gav skivan till Erika och mig med en fin dedikation. Sånt blir man glad av.

Det är så lätt att umgås på Karpathos! När jag var in och köpte olivolja, sa gumman åt sin gubbe att ta fram en stol åt mig så vi kunde sitta och prata medan han packade in flaskan. Jag kan slinka in i fotoaffären och sitta på pallen vid disken och prata med Nikos och gosa med katten Elvira en stund. När jag går förbi ett kafé blir jag ofta bjuden på en kopp och litet småprat. När vi går hem genom Ulof Palmes gränd vid midnatt säger Manolis: "sitt ner och prata, så bjuder jag på en ouzo". Överallt stannar man till och pratar en stund. Det är nog vad jag saknar allra mest: alla små samtalsstunder.

Någon undrade om jag inte skulle komma att tröttna på Karpathos mot slutet av sommaren, och mitt svar är: inte alls, tvärtom! Även under den sista veckan kunde jag komma på mig själv med att se mig omkring och bara känna lycka över att få vara där. Jag längtar tillbaka ännu mer den här gången!

Hälsningar KarinFP

Karpathos på Kalimera »

Börja om »