Vi reste också till Kythera. Del 1.

Eftersom Ulf Peder Olrog och jag är uppväxt på samma ort och gått i samma skola (inte samtidigt, dock), och det verkar som att han också hyste en stor kärlek till Grekland, så var det förstås bara en tidsfråga innan Eva och jag skulle göra ett första besök på den av honom ombesjungna ön Kythera.

Resebreven från PA och Ylva & Jan-Erik inspirerade oss också att åka dit. Så i år slog vi till och bokade in en 15-dagarsvistelse där (som sen kändes ännu mer rätt valt efter Susies direktrapporter tidigare under sommaren).

Till stor hjälp i planeringen var också framförallt följande websajter:
www.visitkythera.com
www.kythera.gr
www.kytherahiking.com

Den senare främst för vandringar förstås, till vilka vi också, när vi väl anlänt till ön, införskaffade den senaste utgåvan av "Kythira on foot, 32 carefully selected walking routes". Givetvis hade vi också stor hjälp av Kalimeras forum, där man som vanligt får snabba svar på det mesta man vill veta. Kartan vi använde var från Terrain Maps och den var vi mycket nöjda med.

Det för oss rekordtidiga planet (05:45!) från Arlanda tog oss direkt ner till Athens flygplats, där vi landade vid halvelvasnåret. Eftersom man kan checka in till Olympics inrikesflyg redan sex timmar innan avgång, så gjorde vi förstås det direkt och slapp släpa på resväskorna. Sen tog vi Rafinabussen till Loutsa, för en första semesterlunch där. Tavernasittningen där var klart mer trivsam och avspänd än vi hade förväntat oss. Kanske beroende på att det började bli lågsäsong. Tyvärr hade vi missat/inte tänkt på att Rafinabussen tar en annan väg tillbaka till flygplatsen. Efter att i god tid ha ställt oss vid närmaste busshållplats och sen efter en dryg halvtimme ännu inte sett skymten av sagda buss, fick vi misstaget klart för oss och bestämde oss för att ta en taxi tillbaka i stället.

Problemet var att ingen bil verkade vilja köra oss till flygplatsen. Som en räddande ängel hoppade då kioskinnehavaren i närmaste gatuhörnet in, stoppade en taxi och "beordrade" föraren att köra oss till flygplatsen. Blev alltså en lite dyrare transportkostnad så här i början av semestern än vi hade räknat med (knappt 30€ i stället för 2), men huvudsaken var förstås att vi hann med 16:10-planet till Kythera.

7-12 september (Aronis Studios i Kapsali, rum nr 12, förbokat hemifrån)
Efter en knapp timmes flygresa landade vi så på Kythera. Det lite halvmolniga vädret från Aten hade nu förbytts till strålande sol och klarblå himmel. Utanför ankomsthallen stod representanten från Drakakis biluthyrning och tog emot. Vi hade inför denna resa gjort ett lite annorlunda upplägg än vi brukar, nämligen att ha hyrbil hela tiden och bo på ett antal olika ställen på samma ö. Vi fick en Hyundai i10 i mycket bra skick (225€ för 15 dagar) och styrde så färden ner mot Kapsali.

När vi kom ut på öns huvudväg, i Aroniadika, tog vi ett stopp för att där handla lite förnödenheter i den nyöppnade supermarketen (Kytheras största). Sen vidare söderut, passerandes flera mindre byar och den lite större Livadi, innan vi så nådde fram till Chora och den vindlande vägen ner mot Kapsali.

Finfina vyer hela sträckan ner till Aronis. Vi hade förbokat rum nr 12 och utsikten därifrån ner mot de två bukterna i Kapsali var verkligen lika fantastiskt fin som det hade sagts. Stor balkong var det också, och även det fräscha rummet var klart rymligt. Wifi fanns. I kylskåpet stod en flaska med kylt kranvatten och det skulle visa sej att det sexpack stora petflaskor med mineralvatten vi hade inhandlat var en helt onödig (om än ringa) utgift - kranvattnet på alla ställen vi bodde smakade helt förträffligt, bara man kylde ner det i kylskåpet några timmar.

Kapsalibukterna sett uppifrån Kastro.

Under de fem dagar vi bodde i Kapsali hann vi med två vandringar. Dels en upp till Chora, besök i kastrot där, rundvandring i den fina byn och sen tillbaka runt andra sidan av höjden där kastrot ligger, med hänförande utsikt söderut från större delen av leden. Dels vandrade vi via vägen mot Kalamos till Agia Sophia-grottan, med den där inbyggda lilla kyrkan. Tillbakavägen därifrån gick över berget nordost om Kapsali och vilken utsikt man hade ner mot bukterna där när man kommit över krönet! Båda dessa vandringar ingår i ett projekt man har påbörjat på ön, där man satsat på att föredömligt markera upp utvalda vandringsrutter, med både pilar, informationstavlor och tids- och avståndsangivelser.

Det lilla kapellet vid ingången till Agia Sophia-grottan.

Badade gjorde vi förstås också. Ett flertal gånger förstås i själva Kapsali, i den större, västra delen, närmast Chora. Mer än OK där, speciellt vid den här tiden på året, när det inte var speciellt mycket folk på stranden. Att ligga i vattnet eller på stranden och se upp mot Chora med kastrot var inte helt fel. Men eftersom vi hade bil, så tog vi oss givetvis till några andra stränder också. Först till Komponada på sydöstra sidan av ön, där det just då tyvärr var alldeles för blåsigt för att locka till ett dopp, annars en fin strand, med en nu stängd kantina.

Vi tog oss då i stället till västra sidan och Limnaria. En pytteliten strand invid en pytteliten fiskebåtshamn. Så länge man inte vände sej om in mot land var det jättemysigt där. Dock var det inte lika mysigt fem meter upp från vattenbrynet, med en massa skräp som (antog vi) hade spolats upp där. Inte heller så mysigt med alla små oljeklumpar som visade sej finnas utspridda på platsen. På tillbakavägen från Limnaria gjorde vi ett stopp vid Kytheras största kloster, Mirtidia, och monumentet ovanför detsamma. Finfina utsikten därifrån förstås.

En annan dag åkte vi via Kalamos till Fyri Ammos (of Kalamos, det finns även en strand med samma namn vid Agia Pelagia) och det var en riktig kanonstrand! Också den ligger på sydostkusten, men den här dagen var det kav lugnt och vi hade hela den nästan kilometerlånga stranden i stort sett för oss själva. Även här fanns en liten kantina som hade stängt för säsongen.

Fina Fyri Ammos.

Under Kapsalivistelsen intogs alla luncher och middagar utom en nere vid strandpromenaden. Undantaget gjordes en kväll när vi gick upp till Chora och käkade middag på Zorbas takterass, där både kyckling- och kalvsouvlakin var mycket goda. Maten i Kapsali höll också hög klass. Bäst var den nog på den taverna som ligger lite vid sidan om själva stranden, den första vi passerade under den korta promenaden ner från vårt boende. Speciellt deras smakrika gigantes var mumma mumma! Men även den första längs stranden höll hög klass, tyckte vi (den rostade kycklingen, t.ex., smakade mycket bra). Inget större fel på de andra två öppna tavernorna heller.

Kapsali var överhuvudtaget en positiv upplevelse. Så här års är det ju ingen direkt trängsel nere i bukterna där, men ändå var det alltså flera matställen öppna och sådär lite lagom liv och rörelse under den tid vi tillbringade där. Detta gäller då den västra av de två bukterna, längs den andra verkade det mest vara boenden. Vi kunde i alla fall inte se varken några kaféer eller tavernor där.

12-14 september (Villa Anemes i Avlemonas, rum nr 6, förbokat hemifrån)
Via Kalamos och småvägar norrut flyttade vi nu alltså på oss till Avlemonas. Anemes är ett nybyggt boende i utkanten av själva byn. Perfekt läge, då det heller inte är speciellt långt till närmaste strand (Paleopoli - kanon!). Mycket trevligt inredda rum. Även här rent och fräscht och gott om utrymme. Den avskilda uteplatsen var här smått gigantisk. Wifi finns.

Vår uteplats på Anemes.

Paleopolistranden med Avlemonas i bakgrunden.

Avlemonas var en förtjusande liten pittoresk by. Lite turister förstås, men inte alls så det störde. En minimarket, ett kafé och tre öppna tavernor fanns det. Vi intog två luncher på den mittersta av tavernorna och de två suveräna middagarna fördelades jämnt mellan de två andra . Tyvärr serverades inte den omtalade fisksoppan på den första av tavernorna, Sotiris, den kvällen vi var där, dock stora portioner av andra läckerheter.

Afroditeviken inne i byn.

Första morgonen i Avlemonas gick vi upp ovanligt tidigt för att vara oss (innan klockan åtta). Detta för att vi skulle vandra upp till Agios Giorgios och ville undvika den värsta hettan under själva "klättringen". Det var en extremt välmarkerad (väl synliga pilar i stort sett varannan meter) rutt och väl uppe gav den helt fantastiska utsikten minst sagt lön för mödan.

Man kan se ner över hela Diakoftiområdet, med det omtalade båtvraket och med Peloponessos i bakgrunden, och vidare norrut, samt långt långt åt övriga vädersträck också: Milos och Santorini österut, Antikythera och t.o.m. (säjs det) Kreta i syd. Vägen tillbaka gick av förklarliga skäl lättare, även om det nu började bli väldigt varmt (Amsteln på "mittavernan" i byn satt sen inte helt fel). Tilläggas kan, att är man inte lagd åt vandringshållet, så går det också bra att ta sej upp till Agios Giorgios med bil.

Avlemonasområdet sett uppifrån Agios Giorgios (byn t.v., Paleopolistranden nere till höger, längre bort syns även bl.a. Fyri Ammos).

Diakoftiområdet sett från Agios Giorgios (Peloponnesos i bakgrunden).

Mot eftermiddagen tilltog blåsten en del, så i stället för att ligga på Paleopolistranden tog vi bilen den korta biten upp till Diakofti, som allt blev lite av en besvikelse för oss (sorry, ni som jag vet tycker annorlunda). Bara en massa hotellboenden, verkade det som. Sen underlättade det förstås inte att eftersom det var sandstrand där och det även blåste en del på den här sidan, så var det ingen större njutning att ligga på den lilla stranden. Långgrunt var det också, vilket inte är vad vi vill ha.

Resebrevet fortsätter »