Fira nyår på Kreta. Del 3.

Trafiken
Trafikmiljön på Kreta är helt oberäknelig, snabb och farlig. Regler respekteras sällan. Men trafikanterna är också generösa, det är ofta trångt och besvärligt och de flesta hjälps åt men ibland blir det farliga situationer när någon t ex backar ut på en väg och förväntar sig att andra bilister ska stanna och släppa fram den backande.

Min första mörkerkörning på Kreta är inget att skryta med, den var kort, det var för mycket trafik i Rethymno tyckte jag (men det var ändå inte alls rusningstrafik) och jag tyckte det var en jobbig situation. När vi var framme vid den supermarket som var resans mål var det som vanligt trångt, bilar från alla håll, höga kanter och en oorganiserad parkeringsplats. Vad gjorde jag? Jo, jag stannade helt enkelt bilen och sa till Christer att ”nu får du parkera, jag orkar inte mer”. Är det klokt eller dumt att bete sig så? På hemvägen körde Christer.

En liten stund efter den första byn man passerar utanför Rethymnon – oj, där kom en hundvalp genom kurvan, och efter hundvalpen en kundvagn på tvären – nej, det är en flicka som håller i kundvagnen och strax efter en flicka till. Skönt det gick bra, tur att man kör långsamt så bromssträckan är kort. Vi känner igen flickorna, de syns ibland på väg till och från den romska bosättning som vi just passerat. Romerna bor där i någon sorts stora tält. Vi tror inte att alla bor helt permanent där. Nu i början av februari är det några tält som är avskalade och har endast några brädor kvar.

En karta på Kreta är inte en någorlunda exakt beskrivning av verkligheten utan endast en mycket ungefärlig beskrivning av hur det kanske är. Detta kan man tänka på till tröst när man kommer fel på vägarna. En eftermiddag bestämde vi oss för att av nyfikenhet titta på ett blivande byggprojekt ca 13 km från Rethymnon. Vi hittade byn och vi tror att vi hittade platsen och tänkte därefter ta närmaste vägen hem till Kyrianna. Men det lyckades inte. Efter en stund kunde vi konstatera att vi kört förbi den avtagsväg som vi borde ha valt och efter ytterligare en stund konstaterade vi att snart blir det skyltar till Arkadiklostret och eftersom vi inte hade full koll på vart vi var och vilken väg som vi skulle ta hem så åkte vi mot klostret eftersom det är enkelt att hitta därifrån. Det började dessutom skymma.

Skymning innebär som bekant att det är svårt att upptäcka vad som finns på och bredvid vägen. Här är det också många som inte tänder fordonsbelysningen förrän det är ganska mörkt. Så man får köra lugnt och se sig noga för. Men snabbt bakom en kurva var det massor av tackor, skuttande lamm och en fåraherde på vägen. Djur som går på vägen, de är oftast utan fåraherde på vägen, brukar flytta på sig men inte förrän man är alldeles nära så man får krypköra. Plötsligt tvärbromsade Christer och sa att ett lamm hoppat mot bilen – ja, ett lamm kan ju inte veta att en bil är en farlig leksak. Ut ur bilen och kolla läget. Tur – lammet skuttade obekymrat vidare och herden såg glad ut. Vi körde vidare mot klostret och så småningom var vi hemma innan det var helt mörkt.

Långpromenader/Vandringar
Man behöver inte gå mer än ett par km här förrän man kan träffa på en grek som förvånad frågar ”Har ni gått till fots ända hit?” Dessa långa promenader/vandringar tillhör det absolut bästa man kan uppleva här. Man får frisk luft, ofta sol, motion så mycket man orkar, natur och kultur i mängder. Och man träffar alltid människor som är trevliga, artiga och hjälpsamma och vill berätta något. Vi går emellanåt en motionsrunda runt olivlundarna i den närmaste omgivningen. Man behöver inte gå längre än så för att se lite blommor, plocka några timjankvistar och se på snötäckta bergstoppar.

Vandring med utsikt mot Libyska havet
En av årets första och absolut bästa vandringar (tips från en bok) gick från byn Miksoruma längs en mindre väg till byn Frati och därifrån en bruksväg tillbaka till Miksoruma, sammanlagt ca 7 km. Längs vägen mot Frati kan man njuta av bergen, odlingslandskapet och utsikten mot Libyska havet. I Frati finns en taverna där vi blev bjudna på kaffe och läsk. På tillbakavägen kommer man helt nära en flod där man kan svalka sig om det är varmt. Åter i Miksoruma kommer man förbi den nedre, gamla och förut övergivna delen av byn. Nu var en del av ruinerna där renoverade. Vi åkte sedan till Spili och åt lunch på en taverna där.

Skräpiga vandringen
Ofta kan man göra väldigt fina vandringar bara genom att stanna till var som helst och promenera rakt ut i naturen/betesmarken eller odlingslandskapet. En dag sökte vi på kartan fram en väg som vi tyckte såg ut att kunna vara en fin slinga att gå, väl medvetna om att sådana vägar inte alltid är framkomliga pga. stängsel. Vi åkte till den lilla byn Aghios Ioanis och parkerade i byns utkant. Vi gick längs vägen och strax före nästa by tog vi in på en mindre körväg i dalen längs med ett vattendrag. Längs vägen fanns, vilken tyvärr inte är ovanligt här på Kreta, sluttningar som används som soptippar. Det var väldigt skräpigt. Och när vi kom ner i dalen där får, getter, höns och instängslade hästar och kor betade var det också helt förskräckligt skräpigt.

Jag tycker ofta att det är mycket skräp här men detta var något ovanligt hemskt skräpigt. Denna vandring kan inte rekommenderas till någon. Dessutom möttes vi så småningom av en grind som vi inte vågade gå igenom utan vände tillbaka samma väg som vi kommit. Den lilla byn gjord ett ålderdomligt intryck och hade säkert varit intressant att promenera i men så dags var vi helt inriktade på att söka upp ett lunchställe så det blev ingen bypromenad. Senare såg jag på www.kalimera.se att bara ett par byar längre fram längs vägen, i Zoniana, har polisen för ett par år sedan gjort ett stort tillslag bl. a med hjälp av helikopter för att bybor odlade hasch i olivlundarna. Synd på så vacker natur att där ska finnas skräp och narkotikaodling. Jag hoppas att narkotikan inte finns kvar.

Vandring på berget ovanför Charkia
Ofta passar det oss bra att inte åka alltför långt bort när vi vill ut i naturen, då blir det för lång tid i bilen. En dag när vi tänkte så åkte vi till Charkia för att gå ett kort stycke på E4 (vandringsled bl.a. genom hela Kreta ). Vi började med att fika på en av byns två tavernor. Mannen som var där kunde inte många ord engelska så när jag frågade om de hade något enkelt att äta t ex spenatpaj eller ostpaj (mycket vanligt här) ringde han till sin fru och överlämnade luren till mej för att prata med henne. Hon pratade sedan med sin man igen och det resulterade i väldigt goda uppvärmda små ostpajer med florsocker på. Precis lagom sött – jag brukar annars tycka att bakverken här innehåller alldeles för mycket fett och socker eller honung.

Vi bjöds på vin som till utseendet liknar rosé men har en smak som drar mot sherry, ett vanligt hemgjort vin här. Tavernan var dekorerad med en mängd bilder och saker som tycktes handla om jakt och om krig. Christer som kan lite fler grekiska ord än jag lyckades med hjälp av sitt ordförråd, bilderna och en jakttidning få veta att mannen under nio månader år 1974 varit på Cypern och stridit mot Turkiet. Mannen har sju hundar, som vi tror för olika ändamål. Den hund som låg utanför fönstret där vi satt, framför brasan, används till kaninjakt.

Vi gick ganska snabbt vidare för att komma till vår tänkta vandringsväg. Christer tittade på kartan och konstaterade att här går E4 på en väg så det blir enkelt. Vi parkerade bilen och gick iväg. Så småningom fanns en skylt som visade att E4 avviker från vägen, nerför en sluttning. Vi fortsatte längs vägen och tänkte att den kanske också leder ner till bäcken. Men vägen tog slut och där stod vi och såg E4-skyltar på andra sidan bäcken, högre upp på nästa sluttning. Vi började då gå neråt bland låga buskar, stickigt ris, lite doftande timjan och gott om lösa stenar. Så småningom kunde vi börja gå uppför på andra sidan mot E4-skyltarna som vi såg.

Väl uppe på nästa sida fanns en liten körväg som vi följde och hoppades att den skulle leda oss ner från berget men inte gjorde den det. Den tog slut och där var vi kanske 500 m över havet med en tyst och mycket fridfull sydsluttning framför oss, söta blommor runt fötterna (romulea bulbocodium tror jag, vet inte vad de heter på svenska) men jag ville absolut inte gå samma väg tillbaka med stickiga buskar och lösa stenar nerför en brant sluttning. Jag ville hellre pröva körvägen åt andra hållet där det fanns några master, kanske att vägen i den riktningen leder till den väg som kan ta oss runt och tillbaka till Charkia. Christer tyckte att det var alltför osäkert att börja gå åt det hållet utan att säkert veta vart vägen leder, det kan ju vara väldigt långt till nästa ställe där man kan komma ner från höjden där vi var. Den väg vi gått var ju hur lätt som helst att hitta tillbaka, vi såg både byn och vägen till Rethymnon. Kanske skulle det räcka att försiktigt gå nerför sluttningen i lösgruset och fortsätta längs bäcken ut till vägen.

Så fick det bli men jag fantiserade om att någon av oss kunde ramla på en lös sten och hamna i det stickiga riset med en bruten fot eller nå´t sån´t. I bästa fall skulle då mobilen ha täckning, man kan ringa till nå´n som kan ringa till tavernan och mannen där kan skicka någon av sida hundar att hitta oss. Ja, så fantiserade jag. Jag var till och med glad att vi varit på tavernan där det finns hundar som skulle kunna känna doften på stolarna där vi suttit framför brasan. Samtidigt var jag både arg och rädd för att vi är så dumma, två personer 60+ går ut i terrängen men lämnar kartan, vandringsstavarna, vattnet och frukten i bilen – hur dum kan man vara! Och hur kan man bli så rädd när man är så nära byn och vägen? Ja, ja – allt gick bra. Vi gick försiktigt ner till bäcken och kunde följa den fram till Rethymnonvägen och gå den tillbaka till bilen. En sticka i Christers vänstra hand var det enda som egentligen hände.

Vi har gjort fler utflykter och vandringar än de ovan beskrivna bl. a till
- Preveliklostret, som har en väldigt fin kyrka, stämningsfull utemiljö och en storslagen utsikt över Libyska havet
- Plakias, en by på sydkusten med några caféer och tavernor som har vinteröppet och många norrmän har bostad eller fritidsbostad där. Den största upplevelsen är dock resan dit som går genom en mäktig ravin.
- Den forna staden Lappa, med bl.a. en stämningsfull romersk begravningsplats och intill den en gigantisk 2000 år gammal platan som delat sig så att man nu kan gå genom den. I den nuvarande byn finns också en trevlig kvinna, ursprungligen från Kanada, som säljer skönhetsprodukter baserade på familjens egen avokadoodling
- Chania där det intill ett industriområde i stadens utkant finns en gupp konsthantverkare av olika slag som har tillverkning och försäljning av sina produkter
- Heraklion där det finns något för oss så vardagligt som en Intersport-butik mm

Hemlängtan
Nej, vi har inte alls den hemlängtan som vi befarat. Tvärtom har tiden här gått jättefort, vi har inte hunnit med allt vi trodde och vi skulle gärna stanna för att uppleva våren här. Det vi längtar efter är förstås barn och barnbarn och vänner men i övrigt känns det som att vi varit här endast en kort men intensiv tid.

Hälsningar Inger och Christer

Kreta på Kalimera »

Börja om »