Thassos för sjunde gången. Del 1.

Efter att sommaren 2013 varit på Thassos för sjunde gången (sedan år 2000) tyckte jag att det var dags att till slut skriva ett resebrev! Oundvikligen kom det att bli mycket jämförelser av vad som skett på ön under de år vi varit återkommande gäster och slutligen blev det inte ett resebrev i vanlig bemärkelse utan mer en sammanslagen berättelse över alla våra besök och upplevelser på ön, och vi börjar naturligtvis från början, d.v.s. år 2000. I mellan varven har vi (jag och min fru och på senare år barnen) åkt till andra grekiska öar men alltid återvänt till Thassos.

Generellt kan sägas att Thassos inte riktigt är någon turistö i vanlig bemärkelse, även om turismen är stor på ön är den inte så påträngande och skandinaver är i kraftig minoritet. Fastlandsgreker och folk från öststaterna verkar dominera. Det finns heller nästan inga stora hotell utan mest småhotell och mindre hus med lägenheter.

Första gången jag besökte Thassos, som är Greklands nordligaste ö med knappt 14 000 invånare, var i augusti 2000 då jag som geologistuderande gick en fältkurs under ledning av Dimitrios Sokoutis. Han är professor i berggrundsgeologi och född och uppvuxen i Limenas (Thassos stad). Dimitrios familj hade ett mindre hotell med några bungalows nära den nya hamnen i Limenas där vi bodde under kursen. Limenas, på öns norrsida, är öns huvudort och här bor drygt 3000 personer. Under två veckor (Ingen ledig dag!) åkte vi runt med jeepar på alla(!) stora och små vägar över hela ön.

Vi besökte de flesta och mest avlägsna platser i jakt på berghällar, över 140 st enligt fältdagboken! Bl.a. åkte vi till toppen av Ypsarion som med sina 1208 m.ö.h. är öns högsta topp med fantastisk utsikt bl.a. ner mot Golden Beach på östsidan. Även avlägsna bergsbyar som Kastro besöktes varifrån vi såg en skogsbrand, något som tidvis drabbat ön hårt och lett till att många brandgator huggits på bergssidorna, vilka tydligt ses från färjan. Flera antika gruvor och stenbrott besöktes också. Den vita marmor som fortfarande bryts på Thassos lär vara den ”vitaste i världen” och bl.a. är Hagia Sofia byggd av sten från Thassos. De stora stenbrotten ”bakom” Limenas syns väl från färjan och stora stenblock ses regelbundet på lastbilsflaken. Skrotsten från brytningen ses använd som vägfyllnad m.m. över stora delar av ön.

Lunchrasterna tillbringades oftast vid någon strand eftersom det blev alldeles för varmt att arbeta mitt på dagen, och då en av deltagarna tagit med sig snorklingsutrustning var vi flera som blev bitna och köpte egen utrustning. En av dagarna lyckades vi fixa kvällsmaten åt hela gruppen då vi hittade mängder av musslor på klipporna strax bakom Evreokastro i östra änden av Limenas!

För mig har snorklingen sedan dess varit en av de viktigare anledningarna (jämte maten) till att jag återvänt till Grekland nästan varje år. Ett smärtsamt minne från detta år var när jag under en bad- och lunchrast vid en okänd strand lyckades trampa på två sjöborrar, samtidigt, med varsin fot! Jag fick stanna hemma från fältarbetet i två dagar efter att en lokal läkare med pincett dragit ut ca 40 taggar ur vardera fotsulan...

Något som slog oss under våra färder på de oftast små och branta grusvägarna uppe i bergen var mängden bikupor utmed alla småvägar. Honung är stort på Thassos, men så även olivolja och båda finns numera alltid i resväskan när vi åker hem!

Då vi som fattiga (?) men festglada studenter inte hade råd att gå på taverna särskilt ofta så lärde vi oss ändå att dricka både frappè och ouzo. On the rocks, d.v.s. endast med is, inget vatten! Trots att nattlivet inte var/är någon höjdare på Thassos fanns det ett antal trevliga barer och en kväll/natt hittade vi i alla fall till ett stort utomhusdisco som låg någonstans öster om Limenas, nära huvudvägen. Senare har vi hört att denna typ av klubbar, som tydligen mest besöktes av ungdomar från fastlandet (och ofta annonseras på affischer med lättklädda damer) har stängts då det ibland blev väl stökigt, myndigheterna(?) ville inte att Thassos skulle bli en partyö… Detta år fanns det även en gammal färja i hamnen som höll på att byggas om till nattklubb/diskotek och denna färja såg vi året därpå stående uppkörd vid Metaliastranden i Limenaria på öns sydkust! Huruvida det var något drag där på nätterna fick vi aldrig veta och vi har inte sett båten sedan dess...

Något som fanns -00 men som vi inte sett senare var små flockar av halvvilda hundar som sprang omkring i och utanför stan, särskilt på nätterna. Skönt att de är borta för de var inte trevliga!

Geologstudenter på ”kontoret”, uppenbarligen en mulen dag!

Kursen på Thassos gav mersmak och i slutet av augusti året därpå, 2001, tog jag med min (då blivande) fru och åkte tillbaka. Precis som året innan tog vi flygstol till Thessaloniki och en transferbuss som gick hela vägen till Keramoti och över till ön. Keramoti är den by ett par mil öster om Kavalla varifrån färjorna till Limenas avgår. Där finns det sista trafikljuset innan Thassos (som inte har några) och på kyrktaket intill detta häckar storkar! Numera är det en stor och fin motorväg hela vägen (ca 20 mil från Thessaloniki till Keramoti) men då var det en mindre väg och bussen gjorde bl.a. ett lunchstopp utmed vägen nära havet.

Färjeturen tar drygt 30 minuter och ett populärt nöje är att mata stora måsar (trutar?) som flyger utmed båten och i flykten äter direkt ur handen. Det finns snacks och dricka att köpa på färjorna och det är två bolag som kör turen; Aneth och Thassos ferries. Det går även färjor från Kavalla men dessa angör Skala Prinou på Thassos nordvästkust.

Vi gick på vinst och förlust till Dimitrios ställe där vi fick hyra en bungalow en vecka. Vi har aldrig sett några rumsuthyrare på kajen, sannolikt för att det aldrig(?) kommer några båtluffare dit. Något av det första min fru reagerade på var när vi en morgon vaknade av en gräsklippare, något som visar hur frodig denna gröna ö är! Det kan tilläggas att hon tidigare varit på flera grekiska öar inklusive en hel säsong på Kreta som reseledare och aldrig tidigare sett eller hört en gräsklippare i Grekland...

Förutom att sola och bada, vilket vi bl.a. gjorde på stranden väster om hamnen (Vournelis beach, som inte är speciellt fin och dessutom har en del sjöborrar), så snorklade vi en hel del vid Evreokastro, udden längst i nordost som har ett litet fint kapell (Agii Apóstoli) och den småtrevliga beachbaren Karnagio. Härifrån tar man sig också enkelt (tycker vi) upp till både amfiteatern, som då var under restaurering, samt till den medeltida borgruin som ligger ännu längre upp på bergskammen. Utsikten över Limenas därifrån gör det värt besväret att ta sig dit upp!

Det finns även antika lämningar om man går förbi borgen, bl.a. resterna efter en Panhelgedom och ett Athenatempel. Härifrån kan man ta sig tillbaka till Limenas genom att gå vidare ner (söderut) mot vägen till Makryammos, men bra skor är nog att rekommendera då… Det finns även en stenlagd väg/trappa till amfiteatern som går upp från gamla hamnen, detta är den bästa vägen att gå om man inte ska till kapellet på udden och vi har till och med lyckats dra en sulky med barn upp denna väg! På andra (västra) sidan stan, vid bortre änden av Vournelis beach intill Tarzanas beach/taverna/hotell och Costis pottery, ansluter vägen (Dimitriadou) mot centrum till den stora huvudvägen runt ön.

Kapellet Agii Apóstoli vid Evreokastro, udden öster om Limenas.

Utsikt västerut över Limenas från amfiteatern. En färja från Keramoti ses till höger i bild.

Resebrevet fortsätter »