Bland ruiner & grammatik under citrusträden. Del 2.

Nafplion
Vaknade på söndagsmorgonen, gick upp till receptionen för att hämta en kopp kaffe (hade glömt att packa ned min lilla vattenkokare som alltid annars brukar få följa med till Grekland). Kaffe är en Guds gåva till mänskligheten på morgonen och jag blir inte människa utan åtminstone två koppar. Satte mig en stund under mitt citrusträd på min uteplats för att insupa alla intryck. Dofterna, de välbekanta Greklandsljuden från tuppars galande, hundars skällande och de mer avlägsna ljuden från staden nedanför vilken som bäst höll på att vakna.

Framför mig bredde en vy ut sig som var obeskrivligt vacker. Solen höll på att gå upp över de Peloponnessiska bergen och ljuset var helt fantastiskt. Jag funderade över vad jag skulle hitta på idag. Hade anlänt en dag innan skolan skulle börja och på kvällen skulle vi ses på en taverna för ett första möte med kursare och lärare. Jag beslöt mig för att ta en långpromenad i gamla stan.

Vilken ”Gamla stan” sen. Fantastiskt vacker och så mysig. Gatorna ringlar sig ned mot hamnen som ligger vackert inbäddad med Nafplion på ena sidan och bergen på de andra i den Argoliska bukten. Gatorna går längs med välbevarade gamla hus fyllda av vackra balkonger och blommor. Bäst jag gick där tyckte jag mig jag tydligt kunna se hur det stod en grekisk Julia på sin balkong och blickade ned mot sin Romeo.

Gata i Nafplios gamla stadsdel.

Till slut nere vid hamnpromenaden möts man av utsikt över bergen på andra sidan bukten och över den lilla borgen Bourtzi som ligger på en liten ö ute i vattnet. Från början tjänstgjorde den som en slags försvarsfästning för Nauplio och har därefter tjänstgjort som allt från bödelns hem till hotell. Idag går båtturer ut till Bourtzi . Längs med hamnpromenaden finns många serveringar där man kan sitta och se på solnedgången.

Hela denna dag strosade jag omkring på gator och bakgator, gjorde mitt första besök på det vackra och av folklivet myllrande, Syntagma-torget (jo Nafplion har ett eget) , satt på en av uteserveringarna vid hamnpromenaden och tog årets första frappé. En sen lunch intogs på en taverna på en av bakgatorna. Jag undviker gärna turistrestaurangerna i största möjliga mån och i forumskribent Admiralas excellenta guide ”Visit Nafplio ”hade jag läst om vilken gata de låg på.

På denna taverna skulle resans mest betydelsefulla möte uppstå visade det sig. Tavernaägaren satte sig vid mitt bord och småpratade mellan det att han sprang runt och serverade alla gäster. Intill mig satt ett ungt grekiskt par med två barn i femårsåldern. Barnen blev efter en stund rastlösa och sprang runt inne på restaurangen.

Ägaren reste sig då från mitt bord och gick för att hämta kritor och papper som han lade på ett av borden intill oss. De små flickorna hämtades sedan och sattes på stolarna vid bordet. Så började de rita. Inte på pappret utan på pappersduken som pappren låg på. Jag skrattade och sa att det är så typiskt barn att göra så. Föräldrarna gick fram till flickorna och förmanade dem att måla på pappret istället. Då reste sig ägaren från sin plats vid mitt bord och sa något till föräldrarna som jag inte förstod. Föräldrarna såg först irriterade ut men sen log de och gick tillbaks till sina platser vid bordet intill. Jag frågade ägaren vad han sagt. Han svarade, jag sa till dem att inte lära sina barn tänka innanför boxen. ”You see…that’s what society does to us. It teaches us to think inside the box and that destroys us and kills creativity, joy and an open mind” . Mången kväll under resan satt jag under citrusträdet på min uteplats och funderade jag över hans ord. Jag tycker han hade så rätt.

Kursen
På kvällen gick jag till skolan för ett inledande möte om språkkursen. Vi gick därefter tillsammans till Old Tavern för att bekanta oss med varandra och få en genuint grekisk måltid (denna var inkluderad i kursavgiften liksom så otroligt mycket annat). Fantastisk mat, trevliga kursare och underbara lärare.

Dagen därpå, på måndagen efter hotellets generösa frukost, var det så dags för första skoldagen. En av bröderna (ägarna) på mitt hotell tog min telefon och tog en bild av mig innan jag ens hann blinka. Så skrattade han och sa, det är klart du ska ha en bild från dagen då du börjar skolan.

Jag insåg snabbt då lektionerna startat hur lite grekiska jag kan (trodde jag kunde betydligt mer) ödmjukt fick jag nu ansluta mig till nybörjarna och inte hälften så kaxig längre, insöp jag all kunskap jag kunde få om språket. Det är svårt men vackert och den som tror att man bara lär sig prata lite turistisk grekiska under kursen bedrar sig hedersamt. Vi började med mycket grammatik vilket var bra eftersom grammatiken är viktig för att lära sig språket från grunden. Mycket plugg. Räkna minst två timmar varje dag minimum för att lära in det som lärts ut på lektionstid samma dag. Studierna går hejdlöst snabbt framåt (det heter ju inte intensivkurs för inte) men lärarna är engagerade och duktiga på att lära ut.

Skolan.

Resebrevet fortsätter »