Mystik och magi under Manis måne. Del 2.

Efter ca en timmes bussfärd var vi så framme. Bussen stannar vid torget som ligger längs med huvudgatan. Här lastas turister, bofasta, packning, paket och persedlar av om vart annat.

Storögt släpade jag min, som vanligt, alltför tunga resväska över de höga trottarkanterna. Till slut gav jag upp och tog helt sonika en plats i gatan.

Huvudgatan Kardamyli.

Om jag var uppslukad av de första ögonblickens ”åh och ah upplevelse” som huvudgatan bjöd på så var det rakt inget mot vad jag blev när jag till slut svängde ned på en av de sista tvärgatorna till höger. Knattret och klappret från min resväska då hjulen for över de kullerstensbeklädda gatorna ekade mellan husväggarna i den varma kvällen. Ljudet påminde nästan om det man kan höra från hästhovar som travar på gatsten. Syrsorna spelade och flugor surrade. Solen höll sakta på att sjunka bakom horisonten och spelade med sina sista flämtande strålar över den kvällsdåsiga byn.

Bygata i Kardamyli.

Kardamyli.

Jag har sett många grekiska choror i mina dagar. Jag har sett mängder med vackra, mysiga och pittoreska små grekiska byar. Men denna tog priset. Funnes det en miss Universumtävling för byar så var jag nu säker på att jag passerade genom segraren. Hus byggda i, den för området så typiska arkitekturen och stenen, stod vägg i vägg med frodig, knallrosa bouganvilla. Tystnaden bröts då jag passerade ett av husen. Någon spelade och sjöng opera för full hals. Runt nästa sväng såg jag havet.

Jag fortsatte min vandring genom Miss Universum och kom ned till byns lilla centrum. Hittade mitt hotell som låg precis nere vid vattnet och hade en fantastisk utsikt över vad som lämpligast kan beskrivas som skärgårdsmiljö. När jag blivit visad till mitt rum och öppnade dörren till balkongen så insåg jag att jag nu skulle få somna om kvällen till bruset och doften från det grekiska havet. Och jag skulle, flera morgnar framöver, få vakna till precis detsamma. Att påstå att jag var lycklig i det läget vore en kraftig underdrift.

Utsikten.

Resebrevet fortsätter »