Sommaren 1999 ägnade vi som vanligt 2 underbara veckor i Grekland, denna gång på Samos. Fantastiskt vacker ö, men tro för all del inte på de kartor man kan få av bil- eller mopeduthyrare. Har man kanske fått EU-pengar för att bygga en väg, och faktiskt ännu inte hunnit börja???

Vi (maken och jag, +50) hyrde i vanlig ordning ett för vår ålder och läggning lagom fartvidunder och gav oss genast ut för att se absolut allt på ön, gärna allt på en och samma dag... Att man kommit lite till åldern betyder inte alls att man är försiktig eller omdömesgill. Högst på önskelistan bland det vi ville se fanns bergsbyarna Vourliotes och Manolates. Med vår nyhyrda moppe tog vi oss utan minsta bekymmer till Vourliotes. Byn visade sig motsvara alla våra förväntningar och efter att ha läskat oss både till kropp (coca-cola och största flaskan vatten) och själ (botanisering i denna söta by) var vi beredda att fortsätta vår tur till Manolates.

Vi hade läst på ordentligt och visste precis på vilken taverna vår lunch skulle intagas. Enligt den karta vi fått av uthyraren fanns mellan Vourliotes och Manoltes en väg med samma status som den vi just kommit från Samos stad (en bra asfalterad väg), och det var ju bara några få kilometer... Vi började med glatt humör denna resa som skulle visa sig bli en riktig mardröm.

Till en början var vägen en ganska normal, om än gropig grusväg. Efter någon kilometer blev den betydligt sämre, men då mötte vi en man med häst (eller åsna)- och vagn och så fortsatte vi en bit till. Ca 15 min senare ville maken vända, då var vägen bara en stig. Men vilken väg är längst, den framåt eller den tillbaka? Det skulle ju trots allt bara vara ett par kilometer så nu måste vi väl snart vara framme. Jag fick bestämma - vi fortsatte.

När vi kört ytterligare ca 2 timmar - vattnet var slut sedan länge, solen stod som högst, vi var bruna upp till midjan av vägdammet, vi hade inte sett en levande varelse sedan mannen med hästen/åsnan och det var länge sedan det fanns någon mottagning på mobiltelefonen. Ungefär då passade vårt fantastiska fordon på att signalera att det gärna ville ha lite mer bensin! Trots allt började vi nu känna en viss desperation.

Men just när allt blivit en aning dystert trots solen hade vi den fantastiska turen att komma över ett bergskrön, och se vad fanns där, jo en präktig nerförsbacke! Vi klarade oss ytterligare en bra bit och vad händer sedan!? Civilisation!!! Vi får syn på en bonde som med sin traktor lugnt och sansat - som om oro aldrig funnits - kör över ett fält. Maken skriker bakåt till mig: "Här finns liv!"

Ganska snart var vi framme vid vårt mål - Manolates! Den taverna vi i förväg valt låg allra högst upp i byn - d v s väldigt högt. Trots att vi vid detta laget var duktigt uttorkade gav vi inte upp, som två dödspiloter fortsatte vi uppåt och uppåt och uppåt. Väl framme blev vi väl omhändertagna om värden som utan vidare förstod vad vi behövde - vatten, vatten, vatten och skugga.

Därefter en underbar måltid och så småningom kunde vi också njuta av det vi nästan satsat livet för - den fantastiska utsikten och den underbara maten tillagad utan stora åthävor men med en fantastisk balans i smaken. Hem var vägen så klart okomplicerad, vad kan vara jobbigt efter detta?? Det tog ca 1 vecka innan vi hade lyckats få bort det rödbruna dammet från våra kroppar.

Sens moral: Det går mycket fortare och är mycket säkrare att köra tillbaka till huvudvägen och sedan vidare till Manoltes än att köra den "genväg" vi tog.

Men vi ger inte upp så lätt. Vi fortsatte dag efter dag efter dag att utforska ön och hitta underbara ställen att svalka oss till kropp och själ. Näst sista dagen körde vi till Karlovasi. Väl där var faktiskt bensinen slut, vilket den inte borde varit. På bensinstationen försökte den vänliga damen göra oss uppmärksamma på att moppen nog läckte olja, men det tyckte inte vi - allt gick ju så bra. Så vi körde vidare till stranden utanför Karlovasi och när vi kom fram måste vi medge att damen på bensinstationen nog haft nästan rätt. Det var inte oljeläckage utan bensinläckage.

Tillbaka till Karlovasi och in på första ställe som hyrde ut moppar. Mor och dotter stod för ruljangsen, dottern kunde lite engelska, mamman ingen alls. Men vips hade de kontaktat vår uthyrare på andra sidan ön (Pythagorion), vi fick en ny moppe med instruktioner att åka tillbaka till badplatsen så skulle den vi kom med levereras renoverad så fort bara husets överhuvud kommit hem. Vi körde tillbaka till stranden med vårt nya fortskaffningsmedel och ägnade någon lat timma vid stranden. Då dyker dottern och en ytterligare släkting upp med vår "gamla" moppe, nu i skick som ny. De förklarar allt nu är OK, byter nycklar med oss, vinkar och försvinner. Inga problem och solen fortsätter att skina.

Vilken fantastisk service!!

Hälsningar
Agneta

Mer om att köra moped i Grekland hittar du här