Karpathos med nya ögon. Del 3.

Dagar med bil på Karpathos

Vi hade bestämt att hyra bil i tre dagar, för hur skulle vi annars kunna ta oss till Under the Trees? Så vi gick runt ett par dagar och jämförde priser och villkor. Ja, vi talade om att vi gjorde det, så priserna sjönk och sjönk. Till slut fastnade vi för Auto Motor Center, alldeles till höger om Pelagos, som hade en söt liten blå Fiesta för 30 € dygnet. Men vi fick inte köra upp till Olymbos, och vi fick inte köra fortare än 50 km/tim, stod det på diverse lappar inne i bilen. Nåja, det skulle vi väl kunna undvika, Olymbos hade vi redan varit till och raksträckorna på ön går att räkna på ena handens fingrar.

Första dagen började vi med att åka upp till Menetés och klättra upp till monumentet. Japp, det blåser fortfarande! Det är en mycket speciell upplevelse att stå där uppe och känna vinden göra våldsamt motstånd när man vill gå nerför trappan igen. Stannade till inne i byn för en fika på kaféet, och gick sedan runt och tittade en stund innan vi fortsatte. Körde genom Arkasa och Finiki till nya Under the Trees, där vi möttes av en glatt skällande Loulou. Det är inga problem att hitta dit. Från Finiki är det skyltat, och kommer man från Lefkos ser man det från vägen i god tid innan det är dags att svänga av.

Under the Trees från stora vägen.

Oj, vad vi åt! En otroligt fräsch grekisk sallad, bröd, tzatziki, fava, cheese balls, zucchini sticks och så dagens specialitet, som var en rent gudomlig crab salad! Och så souvlaki och pommes frites till David. Enorma portioner av allting, så vi orkade bara inte äta upp. Dröjde kvar ett bra tag och pratade med Kostas och beundrade hans ställe. Det kommer bara att bli ännu mysigare när träden har tagit sig och blivit litet större.

Sedan fortsatte vi mot det andra av dagens huvudmål: Mesochori. Tillbringade några timmar med att vandra runt i gränderna och upptäcka byn. Det var oerhört varmt därnere, så på vägen upp stannade vi vid en liten taverna och tog oss något att dricka. I ett skuggigt hörn på tavernans balkong stod en bur med en lurvig liten lejonhuvudkanin vid namn Romeo, som gärna lät sig gosas med.

Körde högervarvet hem, via Spoa, och slängde mig i duschen så fort vi kom hem. På kvällen gick vi bort till El Greco för middag. Började som vanligt med några smårätter: friterade aubergineskivor, skordaliá, ostpajer och köttfyllda dolmades, de godaste jag har ätit. Till huvudrätt åt David gyros, Erika tog stuffade tomater och Fred och jag åt deras paradrätt, enligt mig, ostgratinerat lamm med briam, otroligt gott! På hemvägen passerar man Pelagos, men det kunde vi ju bara inte göra, utan vi gick in och satte oss. Det uppstod önskemål om dessert. Fred ville ha yoghurt med honung, för det hade han inte provat tidigare. David tog deras special ice cream och Erika ville ha baklava. Jag var fortfarande alldeles för mätt, så jag beställde bara in en sked, så jag kunde smaka av de andra. Det tyckte Antonis var mycket roligt, så han gjorde en hel föreställning av att komma in och servera mig en sked på en tallrik. Den baklavan, jag säger bara det… mums!

Dag två med bil skulle vi åka till Lefkos och bada. För sightseeingens skull valde jag att köra genom Aperi, Volada, Othos och passera Pyles för att komma till andra sidan av ön. Jag hade mest varit orolig för att komma fram i byarna, men det gick bra. När det blev möte, hjälptes alla åt att komma fram så smidigt som möjligt. Men efter Pyles bar det av neråt, i hårnålskurva efter hårnålskurva och inte ett staket i närheten, utan full utsikt över stupen man kunde åka utför om man missade det allra minsta i uppmärksamhet. Det gör jag inte om, jag säger bara det!

Jag var alldeles slut när vi kom ner! Men vi hade en skön dag i Lefkos. Den stranden var den bästa vi har varit på hittills, med len och mjuk sandbotten så långt man bottnar. Men en dryg meter ut i vattnet gjorde botten ett trappsteg neråt på ca 30 cm, så man snubblade till och blev blöt fortare än beräknat. Skön badtemperatur och roliga vågor att guppa i, alldeles perfekt.

Lunchen intogs på taverna Dramountana, som vi hade hört så mycket om, vilket gjorde att förväntningarna var mycket höga. Vi gick ut i köket och tittade vad han hade, och beställde litet av allting. Och så en souvlaki till David. Okej, kocken hade en köttpaj med dillkött i filodeg. Den var rätt god. Och hans berömda fish cakes var sådana som jag själv brukar göra när vi har fått upp en gammal gädda. Inget fel på dem, men inget speciellt heller. Sen hade han en hel del grönsaksrätter, som alla var ganska likartade. Jag måste erkänna att jag blev ganska besviken. Visst, det var inget fel på maten, men det var inte heller något som gav oss den där WOW!-upplevelsen som vi hade fått på så många andra ställen tidigare.

Faktum är att vi åt både godare, mer och billigare på Under the Trees. Vi solade och badade ett par timmar till, och sedan for vi hemåt den långa vägen, förbi flygplatsen. Stannade till vid den gamla slavmarknaden i Arkasa för att visa Fred mosaikerna, men annars var det raka - hm - spåret hem till duschen.

Orkade inte gå så långt till middag, utan vi valde Mesogeios, knappt hundra meter från hotellet. Eftersom det pågick fotbolls-VM, hade många restauranger och kaféer skaffat storbilds-TV. Så även Mesogeios. Men i väntan på nästa match lät man apparaten stå på, så vi hade nöjet - hm igen - att se Mr Bean fira nyår och måla om lägenheten medan vi åt. Nåja, hellre än fotboll… Förrätterna var gigantes och tyrokefteri och deras jättegoda skink- och ostfyllda filodegsrullar, flogeres. Dagens pasta var ett slags pastitsio med bacon i. Den var god, men Mike's pastitsio är mycket bättre. Efter middagen gick vi bort till Nikos för kvällskaffe och litet småprat innan det blev sängdags. Hade svårt att somna den kvällen. Varje gång jag blundade, såg jag för mig de där hemska yttersvängarna med branta stup nedanför.

Tredje dagen hade vi alla tröttnat på hårnålskurvor, så vi tänkte ta oss bort till Diakoftis för mera sol och bad. Vägen bakom flygplatsen var stenig och guppig och lång! Man tyckte riktigt synd om Fiestans stackars stötdämpare. Nästa gång vi planerar att åka hit, ska vi definitivt hyra något fyrhjulsdrivet i stället.

Det här är bara halva sträckan bakom flygplatsen; den är minst lika lång åt andra hållet!

Väl framme hade det börjat blåsa. På den högra stranden var det sandblästringsvarning, så där ville vi inte klä av oss. På den andra stranden var det visserligen mera lä, men där låg det å andra sidan folk som hade klätt av sig alldeles för mycket, dvs alltihop, så vi fattade ett enhälligt beslut att åka därifrån.

På hemvägen stannade vi vid Taverna Rina, som ägs av Manolis - på Mike's - och hans föräldrar. Manolis var hemma, så vi blev presenterade för mamma och pappa, och så visade han oss runt bland sina hus och trädgårdar. Lunch ville vi ha, och oj, vilken lunch! Grekisk sallad på egna grönsaker, tzatziki och en ny förälskelse: de små, friterade räkorna från Symi. Huvudena är borttagna, men resten äter man hela. (Hörde berättelser om svenska turister som försökte skala de minimala djuren!) Knapriga och helt delikata! Sen kom mammas speciella stekta kyckling, och den gick inte heller av för hackor!

Taverna Rina sedd från boningshuset, med köksträdgården i förgrunden.

Vi stannade några timmar och sedan åkte vi hemåt Pigadia igen. Släppte av barnen vid Nisiá och åkte bort och tankade och tvättade av bilen innan vi återlämnade den.

Fred sade litet besviket: "Betyder det här att vi inte kommer till någon mer strand?" Så då bestämdes det att vi skulle ta någon av badbåtarna nästa dag, som var tisdag i sista veckan. På torsdagen skulle vi åka hem. Efter middagen gick vi bort och jämförde båtar, turer och priser för att slutligen köpa biljetter till båten Sophia my Love. Sedan gick vi till Agnadi, där David fick en enorm banana split med "fireworks enough to start a forest fire", eftersom det var hans födelsedag. På hemvägen därifrån sade det pling i Freds ficka. Ett jobb, med deadline i morgon eftermiddag! Så det blev att byta biljetterna till onsdagen. Den dagen hade vi tänkt ta det lugnt och packa, men man får väl vara flexibel…

Så tisdagen fick i stället ägnas åt den sista souvenirshoppingen medan Fred jobbade. Vi letade överallt efter halvflaskor Makedonikós, eftersom Erika och jag inte dricker ur en hel flaska åt gången, men hittade inga någonstans. Några fina köksredskap av olivträ och ett par olivtvålar hittade vi i alla fall.

Båttur på Karpathos

Den sista dagen blev en dag av sol och bad. Båten avgick halv tio på morgonen, och det blev en lång resa till stranden som kaptenen Vasilis kallade "Vasilis' Paradise". Egentligen heter den något annat, men jag kommer inte ihåg vad just nu. Det är den andra stranden norr om Aghios Nikolaos. En alldeles öde stenstrand med ett tiotal parasoller med solstolar under. Här skulle vi tillbringa fyra timmar. Vi var mycket glada åt våra badskor; här behövdes de verkligen!

"Vasilis' Paradise".

Efter ett par timmar hojtade Vasilis att lunchen var klar. Under några träd utefter bergssluttningen hade han byggt en liten terrass med några runda träbord och trädstubbar att sitta på, och döpt det hela till Taverna Acropolis.

Taverna Acropolis.

Lunchen bestod av bröd, sallad, cole slaw, tomatris och souvlaki. Enkelt, men både gott och rikligt. Det var riktigt trevligt att sitta däruppe och småprata, men sedan måste vi återvända ner till stranden ytterligare en dryg timme. Erika och jag hade redan börjat tröttna på det hela, och längtade efter kaffe.

Det var sagt att vi skulle stanna både vid Apela och Kyra Panagia för bad, så vi såg verkligen fram emot att kunna fika vid Apela. På hemvägen låg vi ute på övre däck för att utnyttja solen till max. När vi kom fram till Apela, steg Vasilis ut ur styrhytten och sa att det blåste för mycket för att stanna där; vågorna var för höga, så han tänkte fortsätta direkt till Kyra Panagia. Okej, tänkte vi, det finns tavernor där också.

Äntligen framme vid Kyra Panagia visade det sig att vi inte skulle gå i land, utan vi fick bada från båten! Så vi hoppade i och plaskade runt och såg hur försmädligt nära det var in till tavernan… "Äsch, vi simmar iland", sade Erika. Hon klättrade ombord igen, stoppade ett par mynt i bikinibehån och hoppade tillbaka i. Det var längre än det såg ut, men vi kom i land och kunde avnjuta varsin frappe i vattenbrynet och gå runt ett tag innan det blev dags att simma tillbaka till båten.

Där borta kan man få kaffe!

Väl hemma igen blev det snabb dusch och ombyte, och sedan ut på avskedsrunda. Erika berättde för Minás att vi var på jakt efter halvflaskor Makedonikós, och han sa att det blir nog svårt att hitta. "Vilken sort vill ni ha?" frågade han. "En vit, en rosé och två röda", svarade Erika. Då gick han till sitt vinförråd och plockade fram fyra flaskor som vi fick i avskedspresent!

Den sista middagen avåts som vanligt på Pelagos. Mycket god mat, vin och musik blev det, och sent blev det också. Men innan vi gick till sängs blev det en sista sittning på Agnadi hos Nikos.

Så var det hemresedags. Vi var rätt oroliga för övervikt på bagaget; det var ganska tunga saker vi hade med oss. Tidigare år hade man bara ställt bagaget på vågen utan att slå på den, men nu vägdes allting in mycket noga. SJU kilos övervikt!!! Jag såg för mig hur sedlarna fladdrade iväg, hur mycket kunde detta kosta?

Invägningsdamen sa att vi skulle gå bort till George och betala, och när vi kom tillbaka med kvittot skulle vi få våra boarding pass. Erika och jag gick till George, som satt vid sin dator. Han tittade upp på oss och sa: "sju kilo? Skulle ni inte hellre ha bara fem?" "Jo, det är klart", svarade vi. Så han skrev ett kvitto på fem kilo - 30 € kostade det - och så kunde vi lämna det i incheckningen och få våra boarding pass.

P g a flygledarstrejken var det bara ett tvåtimmars hål i luftrummet ovanför Grekland, mellan 14 och 16, och under den tiden skulle två plan från Sverige landa, tömmas, städas, tankas, servas, fyllas och hinna ut. 14.20 landade det första planet och tio minuter senare det andra. Sen kändes det som om ingenting hände på väldigt lång tid… och så fick de som skulle till Göteborg gå ombord och strax efter fylldes Stockholmsplanet. 15.40 var vi iväg, kortaste vägen mot turkiskt luftrum och sedan hemåt mot norr.

Karin (karinafp)

Karpathos på Kalimera »

Börja om »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera