Med andan i halsen bad jag till anden i flaskan

En grekisk bild berättar. Avsnitt 28.

Som de flesta känner till är Amorgos en av mina favoritöar, och har så varit ända sedan jag första gången kom dit, trots att det inte började särskilt bra.

Det var i augusti i mitten av 1990-talet, vi åkte från Naxos till Amorgos med gamla Skopelitis. Ni som rest med gamla Skopan vet att den var mycket värre än den som finns idag (fast jag älskar Skopan ändå). Eftersom det var i augusti var det fruktansvärt mycket folk ombord. Vi hade dåliga platser, bakom skorstenen. Inte kul att sitta där kan jag försäkra.

Resan tog en evighet och vi var totalt slut när vi äntligen kom fram till Katapola. Då var klockan runt tio på kvällen. Vi var trötta. Vi var hungriga. Vi var svettiga. Vi stank av skorstensrök. Vi hade inget rum bokat. Det var det nog ingen som hade. På den här tiden bokade man inte rum i förväg. Internet fanns inte och mobiler var sällsynta. Man fick helt enkelt hoppas på att det stod rumsuthyrare i hamnen, eller leta själv.

När båten lagt till vällde det av folk. Vi var bland de sista som gick av. Redan efter någon minut insåg vi att det skulle bli svårt att hitta rum. Några rumsuthyrare såg vi inte till. Däremot såg vi många som letade rum. Folk sprang som yra höns längs kajen och upp i gränderna. De flesta såg mer eller mindre desperata ut. Vi orkade inte leta. Studerade bara hur det gick för alla andra.

Ingen fick napp vad vi kunde se. Inte konstigt eftersom det på den här tiden inte fanns särskilt många pensionat i Katapola.

Efter en stund började de flesta gå mot andra sidan, den del av Katapola som heter Xilokeratidi. Det såg rätt lustigt ut när folk gick på en lång rad kånkandes på sina ryggsäckar. Det var som ett lämmeltåg. Vi hakade på och lämlade oss också bort till Xilokeratidi. Vi frågade efter rum på tre fyra ställen. Självklart fanns det inget ledigt. Stackars greker som fick svara "no rooms" om och om igen.

Vi gav ganska snart upp och satte oss på Taverna Vesintzos i Xilokeratidi. Det var på den tiden en förhållandevis bonnig taverna, inte alls som idag. Slokörade, illaluktande och trötta beställde vi två Spagetti Bolognese, två öl - och ett dubbelrum.

Kyparen skrattade och sa att det inte fanns några lediga rum på hela Amorgos. Det var bara att glömma, sa han. Men spagetti och öl kunde han hjälpa oss med. Under tiden vi åt vår mat såg vi hur andra fortfarande irrade runt och letade rum. Såg rätt kul ut.

När vi ätit klart och druckit upp vår öl gick vi tio steg från tavernan och satte oss i sanden mellan några fiskebåtar (se bild nedan). Det fanns inte mycket att välja på så vi tog fram våra liggunderlag och bäddade så gott vi kunde. Några sovsäckar hade vi inte, så det blev till att sova i det fria. Vi hade varsin luftmadrass men hade inte ork att blåsa upp dem.

Till en början tyckte vi att det var ganska mysigt att ligga mellan fiskebåtarna och titta på stjärnorna. Senare under natten var det inte lika mysigt. Trots att det var augusti blev det kallt.

Vi vaknade i gryningen av ljudet från ett ankare som släpptes. Det var en stor färja som precis hade kommit till hamnen. Ankaret lät som ljuv musik när det for ner i vattnet: klank, plomp, klank, plomp, klank, plomp osv.

Solen började gå upp och havet var stilla som grekisk yoghurt. En magisk morgon. Ända tills en hund kom förbi och skulle kissa. Troligen gick han samma kissrunda varje morgon och ett av stoppen var vår sovplats. Han blev så rädd när han såg oss att han kissade på sig, och på mig.

Nu gällde det att skaffa ett rum, vi ville inte sova ute en natt till, och jag ville inte bli kissad på flera gånger. Vi hade en förhoppning om att fler personer skulle lämna ön med färjan, än vad som klev av. Jag var tröttare än Camilla, och en aning moloken, kanske var det hundens fel. Så det blev Camilla som fick leta rum.

Jag satte mig vid kajkanten där baren Le Grand Bleu ligger. När jag suttit en liten stund såg jag en liten vattenflaska i plast komma flytande. Ett tecken, tänkte jag, och plockade upp den ur vattnet. En galen tanke dök upp i skallen: tänk om det finns en ande i flaskan? En ande med tre önskningar? Flaskan såg väldigt sliten ut så jag trodde inte på tre önskningar, men kanske fanns det en önskning kvar. Jag skruvade andaktsfullt upp korken och lyssnade. Inte ett ljud hördes. Men tänkte: måste det låta något? Nej, bestämde jag mig för, det är bara att önska, så jag önskade: snälla ande hjälp oss att hitta ett rum.

Några minuter senare dök Camilla upp och sa att hon hittat ett rum! Jag tackade anden och skruvade på korken. Naturligtvis undrade Camilla vad jag i hela friden jag höll på med. Jag förklarade och hon skakade på huvudet. Jag har ännu i dag kvar flaskan, som ni ser på bilden nedan.

Vi hade alltså rum, men det fanns ett aber: vi fick bara stanna en natt. Nästa dag var rummet bokat, av den dåvarande svenska resebyrån Hellasresor, som på den tiden anordnade resor till Amorgos. Att få stanna en extra natt på mytomspunna Amorgos var naturligtvis bättre än ingen natt alls. Så självklart tog vi rummet.

Efter att vi installerat oss gick vi ut och åt frukost, och bekantade oss med omgivningarna. Det var finare än vad vi hade förväntat oss, och den där omtalade atmosfären, som många hade pratat om, kände vi nästan omedelbart. Det gick ganska fort att se hela Katapola, som är en liten by idag, och ännu mindre var den då.

Vi bestämde oss för att åka till Chora som sades vara en av de vackraste byarna i Kykladerna. Någon buss gick inte, och någon vandringsled kände vi inte till, så vi gick vägen både fram och tillbaka. Det var apjobbigt! Men ändå värt det, för belöningen var den finaste grekiska by vi någonsin hade sett. Vi gick även ner till klostret, och badade vid Agia Anna. När vi såg Amorgos kustlinje häpnade vi, och vi var fast, och är så än idag.

På eftermiddagen packade vi och tog en drink på balkongen. Vi hade bestämt oss för att åka vidare nästa dag för vi orkade inte leta efter rum igen, alla sa dessutom att det var lönlöst. Då kom pensionatägaren och knackade på dörren, han hade glädjande besked, vi fick stanna en natt till för de som skulle komma satt inblåsta någonstans. Minns idag inte var. Tack meltemi, sa vi, och skålade!

På kvällen gick vi till Taverna Vesintzos igen. Nu klädda i rena kläder, och vi luktade gott. Vi kände oss som kung och drottning. Den här gången tog vi tid på oss att beställa. Med andra ord ingen spagetti. Strax innan klockan 22.00 såg vi Skopelitis komma in i bukten. Vi log mot varandra. Bara ett dygn hade gått och vi kände oss redan som hemma. Det var egentligen inte därför vi log, vi log för att vi visste vad som skulle hända.

Och visst fick vi uppleva en repris från kvällen innan: folk som irrade runt borta i Katapola i jakt på rum. Efter en liten stund såg vi lämmeltåget närma sig Xilokeratidi. Vi visste exakt vad som skulle ske: först frågar de där, sedan där, sedan där, och sedan går alla upp i den smala gränden, för att någon minut senare komma ner med oförättat ärende. No rooms, denna kväll också. Jag kan villigt erkänna att det kändes ganska gott att sitta där på Vesintzos och sippa retsina och se om filmen från igår, och slippa spela någon av huvudrollerna.

Vinden fortsatte att blåsa och de som skulle ha vårt rum dök aldrig upp. Så vi fick fem nätter på Amorgos: en utomhus och fyra under tak. Varje kväll samma tid gick vi till Vesintzos och repriserade filmen. Den blev bättre och bättre för varje kväll.

Naturligtvis skulle vi straffas för att vi njöt av scenunderhållningen. Från Amorgos åkte vi tillbaka till Naxos, bytte båt och åkte vidare till Ios. Vi kom fram efter midnatt, det var mörkt, det var mycket folk - de flesta var fulla och det var tjosanhejsan utav bara helvete, och det var något vi inte uppskattade efter våra lugna dagar på Amorgos.

Straffet blev: No rooms! Så det blev till att sova utomhus igen. Denna gång sov vi på en kyrkogård. Inga kissande hundar som väl var, men ett och annat spöke hemsökte oss. Camilla sov hela natten medan jag vankade fram och åter för att skrämma spökena. Men det är en helt annan historia...

Fler avsnitt från serien "En grekisk bild berättar" »

LÄS MER OM AMORGOS