Mitt liv som guideboksförfattare

En bild berättar. Avsnitt 33.

Den 15 maj 1997 startade jag Kalimera. Det dröjde inte länge förrän sajten blev populär och uppmärksammad på nätet - och i media. Året efter lanseringen kontaktade Margareta Lindblad och Willy Westby från guideboksförlaget Willmaguide mig. De hade läst om Kalimera och undrade om jag ville jobba för dem. Det var både smickrande och läskigt, och jag sa ja.

Öluffa i Grekland anno 1999.

Uppdraget jag fick var att uppdatera öarna Milos, Kimolos och Sikinos. Tre öar som de inte hade besökt på länge och därför behövde de uppdateras inför nästa upplaga av guideboken Öluffa i Grekland (se omslag ovan). Så jag och Camilla bokade biljetter och flög till Santorini för vidare färd till Milos.

Vi fick några råd av Margareta och Willy inför resan. Vi skulle resa runt på öarna med boken i hand och kolla vad som stämde eller inte stämde. Allt skulle antecknas. Vi skulle intervjua andra resenärer och fråga vad de tyckte om respektive ö. (Det kändes inte bra, men vi gjorde det.) Dessutom skulle vi fotografera varandra, bilder som skulle vara med på omslaget till boken.

Dessutom skulle vi anteckna båttidtabellerna på alla öar. Vi var ganska frågande till just det, för båttidtabeller ändras hela tiden, och det som gäller för ett år stämmer oftast inte ett annat år. Dessutom spelade det stor roll vilken tid på året båttidtabellerna skulle antecknas. Lågsäsong: få båtar, högsäsong: många båtar. Vår lilla protest föll inte i god jord, det skulle finnas båttidtabeller med för alla öar. Så vi fotograferade dem med våra analoga kameror (detta var långt innan det fanns digitalkameror) i stället för att skriva dem för det tog för lång tid. Att söka efter båttidtabeller på nätet hade ännu inte uppfunnits.

Camilla antecknar hur Tsigrado beach på Milos ser ut uppifrån.

Jag antecknar hur det ser ut i Goupa på Kimolos.

Willmaguides böcker var oerhört detaljerade. Ett exempel på det var i just Goupa på Kimolos. Där stod det ungefär så här i boken: "om du följer kustremsan och går upp bakom de vackra båthusen så brukar det stå en söt åsna där". Eftersom vi var noga gjorde vi som det stod i boken.

Vi gick dit med stora leenden och visste att där inte skulle stå någon åsna. Det var ju länge sedan de var på Kimolos och varför skulle där stå en åsna just nu. Gissa om vi tappade hakorna när vi mötte en jättesöt åsna bakom hörnet! Den åsnan blev sedan Kalimeras maskot, i alla fall fotografiet av åsnan. Bilden på åsnan hängde med på Kalimeras förstasida ända tills för några år sedan.

Den jättesöta åsnan på Kimolos som sedermera blev Kalimeras maskot.

Vi reste runt på Milos, Kimolos och Sikinos i cirka tio dagar. Det som vi hade trott vara ett glidarjobb var riktigt påfrestande. Det var inte alls som vi hade sett framför oss när man är guideboksförfattare. Sitta på stranden och doppa fötterna i vattnet och filosofera över livet. Äta gott på tavernor och sova länge på morgnarna. Ånej, det var jobb, jobb, jobb.

Vi skulle ju intervjua andra turister, men det vara svårare än vad vi hade trott. Inte för att vi inte vågade gå fram utan för att det inte fanns så många turister att fråga. Vi träffade nästan bara greker, och eftersom vi då inte kunde grekiska, och grekerna på den tiden inte kunde så mycket engelska, intervjuade vi bara några enstaka.

Vi träffade nästan bara greker. Som här på vägen (nu asfalterad) mellan Kastro och Chorio på Sikinos.

När vi var klara med allt jobb åkte vi till Anafi. Vi skulle inte uppdatera Anafi, och det var en himla tur. När vi klev av såg vi två svenskar som kysste marken i hamnen, och de skrek: äntligen tillbaka! Anafi verkar vara en bra ö tänkte vi. Det här paret satt sedermera bredvid oss på en taverna en sitta-länge-ute-kväll. Kvinnan i sällskapet hade en kackerlacka som husdjur, men det är en annan historia.

Efter att vi åkt med den onyktra busschauffören (också det är en annan historia) upp till Chora så skaffade vi rum (som visade sig vara ett kackerlacks-BB, också det är en annan story) och då föll jag ihop i en hög. Jag blev så sjuk som jag inte hade varit på åratal. Antagligen var det all press som vi hade känt, och en massa anspänning som släppte. Under de fyra dagar vi var på Anafi låg jag till sängs mest hela tiden. Jag hade ingen som helst matlust. Camilla köpte godis som smakade ouzo, och det var det enda jag kunde äta.

Jag var så sjuk att jag bara kunde äta godis som smakade ouzo.

Under resan tog vi många bilder på varandra, bilder som skulle vara med på bokomslaget. Det gällde ju att få till en bra bild, det var ju första (och troligen sista) gången vi skulle vara med på bild i en bok.

Jag ville ha med denna bild från Plaka på Milos för jag tyckte att jag såg cool ut.

När jag blev nästan frisk åkte vi till Santorini varifrån vi skulle flyga hem. Camilla fortsatte att ta bilder på mig som skulle vara med på bokomslaget. Jag blev aldrig nöjd, förutom med den så kallade coola bilden ovan. När vi kom hem till Sverige skickade vi omslagsbildsnegativen till Margareta och Willy. Vilken bild de valde kan ni se nedan. Vi skickade även bilderna med båttidtabellerna. Med snigelpost förstås. Mejl hade inte slagit igenom på allvar.

När boken var färdigskriven fick vi en fil med hela boken. Camilla korrekturläste den och skickade tillbaka filen. (Med snigelpost.) Sedan blev det en lång och spännande väntan på att få se boken i tryck. Efter eoner av tid dök ett paket till sist upp på postkontoret. Vi satt andaktigt i varsin fåtölj och öppnade en bok var samtidigt. (Vi fick fem exemplar.) När chocken av det fula omslaget lagt sig kände vi oss hur stolta som helst. Camilla benämndes med titeln författare på Adlibris, jag var bara medförfattare, vilket hon - så klart - tyckte var jätteroligt.

Det blev inga fler jobb för Willmaguide, och det hade inte med denna resa att göra, för Margareta och Willy var jättenöjda med vårt arbete. Det var sååå kul (men jobbigt) att arbeta för Willmaguide och det var jättetrevligt att lära känna dem. (Vi hälsade på dem i deras fantastiska hus i Ockelbo och de hälsade på oss i Stockholm.)

Vi lärde oss otroligt mycket under denna resa och vi började förstå hur man ska skriva guideböcker, och inte skriva guideböcker. Efter den resan förstod vi att vi också kunde skriva, och vi bestämde oss för att bara skriva för Kalimera. Resten är historia som man brukar säga.

Fler avsnitt från serien En bild berättar »

Läs om Kimolos på Kalimera »

Läs om Milos på Kalimera »

Läs om Sikinos på Kalimera »

Läs om Anafi på Kalimera »