En vandring på Tilos med förhinder

När vi var på Tilos första gången 2001 (bilderna är därför skannade) gjorde vi några fantastiska vandringar. En av dessa underbara vandringar höll på att kosta mig ett knä. Vi var mycket yngre då, och trodde att våra kroppar klarade vilka strapatser som helst. Men så var det inte.

Skylten till vänster pekar mot Livadia och den till höger mot Toulos beach.

Dagen började med att vi gick från Livadia upp till stigen som leder ner till Tholos beach. Stigen ner till stranden är extremt brant, och det finns ingen skugga. Jag tror att till och med getter tycker att det är svårt att gå ner. Men ner kom vi efter mycket om och men, mest men.

Toulos beach ligger vid den röda pilen.

Väl på plats njöt vi av denna ljuvliga strand. Vi var de enda där så vi kunde sola och bada nakna. Strax innan vi skulle gå hem till Livadia igen började det värka i mitt högra knä. Det går snart över, tänkte jag. Men ack så fel jag hade.

Vi njöt av jungfruligheten på Tholos beach, som ni kan läsa om här.

När vi kommit ungefär halvvägs upp längs den extremt branta stigen sa mitt högra knä: hit men inte längre, du får fortsätta utan mig. Jag svarade: om du gör så mot mig får du aldrig följa med till Grekland igen. Jag skakade på högerbenet och fick igång det igen.

Här protesterade mitt knä igen. Hjälp, skrek jag till Camilla, som står under den röda pilen.

Vi trodde att allt var frid och fröjd och beslöt oss för att gå en annan stig hem till Livadia. En mycket längre sträcka, och klart jobbigare. Inte minst om man som jag hade en trilskande knä. När vi kom till andra sidan ön sa mitt knä till på skarpen. Du får hota och skaka ben hur mycket du vill, men inte en meter till, sa knäet. Jag ropade på Camilla som stod längre ned på stigen: Hjälp! Härifrån och hem till Livadia fick Camilla stöttade mig och jag fick hoppa på ett ben.

Hur i hela friden ska vi ta oss till den röda pilen?

När vi efter eoner av tid kom fram till Tilos vackraste vy kunde jag inte låta bli att avvika från stigen och gå fram och titta. Jag njöt i åtta sekunder, sedan insåg jag hur långt det var kvar att hoppa på ett ben. Utsikten kändes helt plötsligt som en chimär, vi kommer omöjligen kunna ta oss ner, tänkte jag. Men det gjorde vi.

Jag minns idag inte hur lång tid det tog för oss att nå fram till Livadia. Dock minns jag att jag var i stort behov av en kall öl, så vi gick till Omonia och beställde in varsin öl. Knäet var stort som en melon och såg inte välmående ut. Jag bad om förlåtelse till knäet, men inte hjälpte det inte. Att knän kan vara långsinta blev en ny lärdom.

Michalis (ägaren till Omonia) tittade på mitt knä och frågade om det gjorde ont. Ni vet vad jag svarade. Det fixar jag, jag kommer strax tillbaka, sa Michalis. När han kom tillbaka hade han ett litet glas med en för oss okänd vätska med sig. Han hällde vätskan på mitt knä och började massera. Sedan sa han att jag själv skulle massera knäet i tio minuter, och därefter skulle knäet bli lyckligt igen.

Doktor Michalis masserar mitt trasiga knä.

Jag gjorde som han sa, och efter cirka fem minuter såg jag att det långsinta knäet började bli bättre. Efter ytterligare fem minuter återfick knäet sin normala form. Melonen var borta! Smärtan var borta! Hurra!

Jag och Camilla tittade förvånat på varandra. Vad i hela friden var det för mirakelvätska Michalis hade använt? Jag ropade på Michalis och frågade vad det var i glaset. Det är ouzo, sa Michalis, det hjälper mot allt, invärtes som utvärtes. Allt sedan dess har jag älskat ouzo, och jag använder den både invärtes och utvärtes.

Fler avsnitt från serien "En grekisk bild berättar" »