Vårt galna underbara grekiska bröllop. Del 7.

Den galna åsnan hade satt griller i skallen på oss. På stigen ner till Langada sa vi inte mycket. Vi tänkte desto mer. På samma sak. Hur i hela friden skulle vi få upp alla gäster till klostret? Hur hade vi tänkt egentligen? Hur skulle min mamma - som går med rollator - ta sig till klostret? Åsna? Går inte för ryggen. Helikopter? Dyrt. Bäras? Tungt.

En aning nedstämda tog vi bussen hem till Katapola igen där vi satte oss på balkongen och tittade ut över vårt älskade Katapola. Vi ville så gärna gifta oss på vår ö. Varför var det så svårt? Amorgos gjorde det svårt. Amorgos förblindade våra hjärnor.

Express Skopelitis lämnar Katapola en tidig morgon.

Vi kände att vi behövde en paus. Så vi bestämde oss för att åka till en annan ö där vi kunde rensa kropp och själ från Amorgos. Nästa morgon satt vi på Express Skopelitis med destination Donoussa. Solen gick upp vid horisonten och livet kändes genast lite bättre.

När vi kom fram till Donoussa letade vi upp Dimitris och Evdokia på Prassinos Studios (där vi alltid bor när vi är på Donoussa). De hade rum. Tack. Vi bestämde oss för att göra en vandring för att rensa hjärnan och fatta några viktiga beslut. Vi kom inte särskilt långt. Vi gick till Kedros beach, tittade lite lojt på stranden och de som badade. Kändes bara trist, så vi gick tillbaka mot byn igen. Satte oss vid kyrkan ovanför hamnen och filosoferade över livet.

Stavros på Donoussa. Här satt vi och filosoferade över bröllopet och över livet.

I fjärran såg vi Naxos. Kanske vi skulle gifta oss på Naxos? Nej, inte Naxos. Det kändes inte rätt. Här på Donoussa? Nej tack. Vi började inse fakta - Amorgos var ingen bra ö att gifta sig på. Inte om vi skulle gifta oss i klostret Agios Theologos. Men var skulle det funka? Torget i Chora? Kanske. Längs hamnpromenaden i Katapola? Kanske.

Vi satt länge och funderade och kom fram till att vi var på fel ö, så vi bestämde oss för att åka tillbaka till Amorgos igen redan nästa dag. Vi kände oss så otroligt dumma inför Dimitris och Evdokia. Hur skulle vi förklara att vi bara ville stanna en natt på deras lilla ö?

Vi hade tur. En båtstrejk var i antågande. Express Skopelitis skulle gå till Amorgos nästa morgon, sedan var det strejk. Tack grekiska båtstrejker. Vi betalade för två nätter för att dämpa vårt dåliga samvete, fast vi bara stannade en natt. Nästa eftermiddag var vi tillbaka på Amorgos igen. Rum nummer 5 väntade snällt på oss.

Samma kväll gick vi igenom alla alternativ ännu en gång. Ungefär samtidigt som solen gick ner var det någon av oss (minns inte vem) som kläckte ur sig en klok fråga, en fråga som vi hade trängt undan: om vi tyckte att det var svårt för våra gäster att ta sig till Tilos, hur svårt skulle det då inte vara att ta sig till Amorgos? Och svaret löd: det är svårare.

Min mamma skulle aldrig orka med vare sig båtbyte eller Express Skopelitis. Camillas mormor och morfar skulle protestera å det vildaste. Vi var med andra ord tillbaka på ruta ett.

Några dagar senare lämnade vi Amorgos utan svar. Vi stannade några nätter på Naxos. Kanske, kanske skulle vi hitta rätt där. Men inte det inte. Nu hade vi bara några dagar kvar på semestern, och de ville vi spendera tillsammans med Paris och Julia på Honeymoon Beach Hotel i Perivolos på Santorini. Så vi tog färjan till Santorini.

Första kvällen - när alla tavernagäster hade gått och lagt sig - satt vi ner och pratade med Paris och Julia. De märkte att vi inte var oss själva. De undrade om det hänt något under resan. Nja, sa vi, det har det inte. Lite kanske.

Efter en stund kunde vi inte låta bli att berätta. Vi sa som det var. Att vi hade åkte land och rike runt för att hitta den bästa platsen att gifta sig på. Ni ska gifta er, skrek Julia. KUL! GRATTIS! Var frågade Paris? Vi vet ännu inte, svarade vi. Vi har inte hittat den perfekta platsen ännu.

Men, men, men, sa Paris. Varför har ni åkt runt halva Grekland och letat efter en plats där ni ska gifta er? DET ÄR JU HÄR NI SKA GIFTA ER, sa han och log, och pekade med hela handen.

Vi vände oss om och såg vart handen pekade, och Paris hand pekade mot detta: