Why? Why? Why? Iraklia.

Eller hur det kan gå när man önskeläser.

En bild berättar. Avsnitt 42.

Först måste jag förklara vad jag menar med "önskeläsning". Det handlar om att läsa i en guidebok eller annorstädes om en strand, by eller sevärdhet, och läsa informationen som man vill att den ska vara. Att saker och ting förändras är naturligtvis inte konstigt, inte minst om informationen man läst är föråldrad. Men det är inte det som jag kallar för "önskeläsning".

Önskeläsning är när man ser något helt annat framför sig än det som faktiskt står i informationen. Något som aldrig har funnits, hur gärna man än önskar sig. Låter det invecklat? Jag tror att ni förstår när ni har läst färdigt.

Jag och Camilla var på Donoussa där vi lärde känna ett par som hette Carin och Krister. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att slå följe till Iraklia, en ö som ingen av oss hade varit på tidigare. På båtresan över läste vi om Iraklia i WillmaGuides bok Öluffa i Grekland, (detta var som ni förstår innan vi började jobba för nämnda bokförlag) och vi gillade verkligen vad vi läste. Iraklia lät ännu mer paradisiskt än Donoussa.

Eftersom vi hade bott nära havet på Donoussa så ville vi bo i en bergsby på Iraklia. Då det på Iraklia endast fanns en by vid havet och en i bergen var valet av by lätt. Vi såg framför oss en liten mysig by i bergen, med ett litet mysigt torg i mitten. Runt torget låg det flera familjetavernor, och några hemtrevliga pensionat. Där skulle vi bo. Allt detta läste vi om i WillmaGuides. Trodde vi. Men vi hade önskeläst.

Från hamnen är det 4500 meter till Chora, eller Panagia, om man går bilvägen.

När vi kom fram till hamnen på Iraklia stod det flera rumsuthyrare och väntade på vår ankomst. Vi frågade alla var deras pensionat låg, och alla pekade unisont mot hamnbyn. Ingen hade rum att erbjuda uppe i Chora (Panagia), där vi hade tänkt bo. Vi blev molokna. En av damerna i hamnen såg vår molokenhet och berättade om sitt fantastiska pensionat och den vackra utsikten därifrån. Tack, men nej tack, sa vi. Damen hette Anna och henne återkommer jag till senare.

Vi gick till den lilla resebyrån i den lilla hamnbyn och frågade om det gick någon liten buss till Chora. Det gjorde det inte, och det av den enkla anledningen att det inte fanns någon buss på Iraklia. Molokenheten ansatte oss igen. Men vi gav inte upp för det, så vi frågade om det fanns någon stig till Chora, för vägen ville vi inte gå. Javisst, den börjar där, sa mannen och pekade mot en åsnestig.

Så långt komna borde någon av oss ha frågat resebyråmannen om det fanns pensionat i Chora. Men våra önskeläsande hjärnor satte stopp för det. Så vi tog på oss våra tunga ryggsäckar och de inte lika tunga dagryggsäckarna - och började gå uppåt.

När vi kommit ungefär halvvägs mötte vi en goseåsna som stod bredvid stigen. Den var så himla söt, och den ville gärna bli klappad, så vi klappade. Någon sa att den såg hungrig ut, och resten höll med. Så goseåsnan fick allt bröd och all frukt vi hade i packningen. För vad skulle vi ha det till, snart skulle vi ju sitta på en liten taverna på torget i Chora och mumsa på varsin grekisk sallad och släcka törsten med en kall öl. Så enkelt såg våra önskeläsarhjärnor på det hela.

Den söta åsnan som fick vårt sista bröd och vår sista frukt. Smack! Smack!

Vi lämnade en mätt och glad goseåsna och fortsatte gå. Uppför. Nu började vi bli duktigt trötta och stegen blev kortare och kortare. Vi svettades ymnigt och stannade ofta för att dricka vatten - och vila. När vi såg de första husen i Chora drack vi upp det sista vattnet.

Här börjar Chora (Panagia) och jag och Christer gick dit, och vi hittade ingenting…

Väl uppe vid något som såg ut som en huvudväg in i byn tog vi av oss all packning och pustade ut i skuggan. Äntligen framme! Det bestämdes att jag och Krister skulle leta rum. Carin och Camilla fick vila vidare. Efter någon minut var vi tillbaka igen. Längre än så tog det inte att gå igenom hela byn, och längre tid än så tog det alltså inte att upptäcka att det varken fanns pensionat, torg eller tavernor i Chora.

…förutom två gubbar som klippte får på huvudgatan.

När vi kom tillbaka så snabbt trodde Carin och Camilla att vi hade hittat rum. Vi skojade och sa: "visst hittade vi rum, men pensionatet hade swimmingpool, och det vill ju inte vi ha, så vi tackade nej". I den situation vi befann oss i föll inte det skämtet i speciellt god jord. Så vi var tvungna att säga sanningen: det finns inga rum att hyra i Chora. Snyft!

Så vi hade inget annat val än att gå ner till hamnen igen. På med all packning - and here we go again! Vi var varma, svettiga, trötta, slokörade, irriterade, hungriga och törstiga. Vi tröstade oss med att goseåsnan i fall var nöjd.

Denna gång gick vi vägen ner till hamnen, och det gick mycket snabbare. Tack väg! När vi kom ner till hamnen satte vi oss på några bänkar. En pickup stannar och den kvinnliga chauffören frågar om vi letar efter rum. Det var Anna, hon som hade berättat om sitt förträffliga pensionat några timmar tidigare.

Anna med sin bil blev räddaren i nöden.

Vi svarade JA på hennes fråga. Camilla, Carin och Krister hoppade upp på flaket med all packning, och jag satte mig i framsätet bredvid Anna. Hon tittade på mig, och frågade: Ni ser helt slut ut! Vad har ni gjort sedan ni kom med båten? Sedan satte hon gasen i botten och började köra uppför backen till hennes pensionat (Annas Place).

Jag tittade på Anna, och svarade: vi har gått fram och tillbaka till Chora. Då stannade Anna bilen, skakade på huvudet och tittade förbryllat på mig, och frågade: Why? Why? Why?

Tja, på den frågan hade jag inget bra svar på, så jag satt tyst.

Utsikt från Annas Place. Äntligen hade vi rum!

Mindre än en minut senare var vi framme vid Annas Place, som visade sig vara ett fantastiskt pensionat med mycket vacker utsikt. Synd bara att det skulle vara så ansträngande att ta sig dit. Under den efterlängtande lunchen strax därpå läste vi i WillmaGuides, och där stod inte ett ord om torg med mysiga tavernor och pensionat. Vi hade önskeläst alltsammans.

Vi var trötta, vi var törstiga och vi var hungriga. Gissa om den lunchen smakade!

Annas fråga - Why? - har vi adopterat. Alltsedan dess ställer vi oss den frågan när någon har gjort något som är obegripligt, och varje gång tänker vi på IrakliaAnna.

När vi tio år senare återvände till Iraklia visade det sig att Anna kom ihåg både oss och den galna vandringen. Hon stod som vanligt i hamnen och väntade på kunder. När hon såg oss sprang hon fram till oss. Anna log med hela ansiktet och sa: Welcome back! Are you searching for a room? När vi i kör sa JA log hon ännu mer, och sa: Very good!

PS. Det finns en kombinerad affär-bageri-taverna i Chora. Den fanns redan vid vårt första besök, men den var så väl dold att vi inte såg den.

Det tog oss mer än 3 ½ timme att gå från 2:an till 1:an. Duktigt gjort. Not!

På bilden ovan ser ni hamnen på Iraklia. Vid siffran 1 börjar stigen till Chora/Panagia. Vid siffran 2 ligger Annas Place. Det tog oss mer än 3 ½ timme att gå den sträckan. Med all packning!

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »

LÄS MER OM IRAKLIA