Mitt första möte med Kalymnos

Året är 1984 och månaden är juni. Jag hade varit på Ios i drygt tre månader (den vistelsen kommer jag att återkomma till många gånger) när min dåvarande flickvän Margareta kom på besök. Efter några dagar på Ios bestämde vi oss för att åka till en lugn ö där vi kunde vara lite mer för oss själva. Ios var på den tiden en riktig partyö och går inte att jämföra med dagens Ios. Jag hade hört mycket gott om Kalymnos, oklart idag vad det innebar. Vi gick till en resebyrå som en kompis till mig ägde och frågade om det gick några båtar till Kalymnos, han ringde några samtal, och visst gick det en färja till Kalymnos, och det redan nästa kväll.

Nu när jag skriver detta påminns jag om hur det gick till när man köpte biljetter på den tiden. Biljetterna skrevs för hand och det kunde ta en faslig tid om många skulle köpa samtidigt. Och inte fanns det någon koll på hur många biljetter som såldes heller. Alltså ingen risk att båtarna skulle bli fulla, även om de många gånger faktiskt var det, och till med överfulla. Men då var det ingen som brydde sig om sådana ”bagateller”.

Hur som helst äntrar vi färjan kvällen efter. Minns tyvärr inte vilken båt vi åkte med, att det var en skorv kommer jag ihåg, som så många andra färjor på den tiden. Hur lång tid det skulle ta till Kalymnos visste vi inte, ej heller vilka öar vi skulle gå in till på vägen dit. Det är inte som idag när man har stenkoll på både tid och rutt. På den tiden var det bara att åka och se glad ut. Och glad var man oftast också, öluffa var då ett stort äventyr, och ett kul sådant. Det är fortfarande roligt att öluffa, men något äventyr kan man knappast tala om längre.

Färjan puttrade sakta mot Kalymnos, vi satt på soldäck, som var ett soldäck i ordets rätt bemärkelse, något skydd för solen fanns inte på den tiden. Nu behövdes visserligen inte det eftersom det var kväll. När vi kommit en bit började det plötsligt blåsa. Ordentligt. Det blev kallt på däck och sovsäckarna åkte fram. Efter en liten stund beordrade kaptenen (eller vem det nu var som pratade i de sprakiga högtalarna) alla ombord att gå in. Det struntade vi i, vi låg så skönt i våra sovsäckar och tittade på stjärnor och lyssnade på den tjutande vinden. Till slut somnade vi.

Efter en stunds gungande stannade båten. Vi hörde ankarkättingarna vagt i vinden och somnade om. Några timmar senare vaknade jag och undrade varför i hela friden båten låg stilla. Jag tittade mig omkring, såg inte mycket, det var mörkt. Vid sidan om båten anade jag en skugga från vad jag antog var ett högt berg. Jag gick in i båten och frågade en anställd varför vi låg stilla och var vi var. Att vi låg stilla berodde på att det blåste så mycket att det var farligt att vara ut på öppna havet. Båten hade ankrat i skydd av ett berg på Amorgos.

Jag kände hur det kittlade till i magen. Amorgos! Jag hade aldrig varit där, men en kompis åkte dit varje år, och enligt henne var det Greklands bästa ö. Hon hade under åren berättat mycket om ön: om havet, om bergen, om magin, om ljuset och om byarna. Mest om havet och bergen faktiskt. Jag fattade inte riktigt vad hon menade, jag var en Ios-människa och brydde mig inte om vare sig berg eller hav, mina intressen var då stränder och sena nätter. Men när jag stod där på däck kände jag en enorm dragningskraft från berget. Kunde inte riktigt förstå varför. (Idag gör jag det.) Jag gick ut till Margareta och berättade varför vi låg stilla. Hon frågade var vi var, och när jag svarade Amorgos kittlade det till i magen igen. Konstigt. Det skulle dröja ytterliggare åtta år innan jag kom till Amorgos – som alltsedan dess är mitt grekiska paradis. Den historien återkommer jag till, nu är vi på väg till Kalymnos.

Nåväl, vädret lugnade ner sig så småningom och vi kunde fortsätta resan mot Kalymnos. Framåt morgonkvisten står vi med varsin mugg äckligt kaffe i handen och spanar ut över Kalymnos hamnstad Pothia. Det var vi två, och en präst, som stod där på däck. Han såg glad ut, det tror jag inte att vi gjorde, eller jag vet att vi inte gjorde det. Synen av Pothia var en chock. Herregud, tänkte jag, det är stort som Aten, och fult som stryk! Jisses, vad har vi gjort! Lämnat Ios med den vackra lilla choran för detta kaos!

När Bob Dylan släppte sitt tionde studioalbum Self Portrait 1970 var det många som rynkade på näsan. Plattan – som är en dubbel – innehöll överblivet (dåligt) material och en del covers. Idag tror man att han släppte albumet bara för att komma bort från berömmelsen, och den enorma uppmärksamhet han haft sedan debuten. Recensenterna var inte nådiga. En av recensionerna har gått musikhistorien. Den skrevs av Greil Marcus på musiktidningen Rolling Stone. Han började sin recension med orden: "What is this shit?".

Exakt så tänkte jag när jag såg Pothia framför mig: "What is this shit?".

Vi hade ingen större lust att gå av färjan, men hade inget val, det var bara att stappla av båten och träda in i kaoset. Pothia var fult, stökigt, varmt och bullrigt. Som om inte det vore nog var alla skyltar på grekiska. Gick ju inte att läsa. Vi satte oss på en bänk och pustade ut. Åt en glass och surade. Oj, vad vi ångrade att vi åkte hit. Vi ville tillbaka till paradiset – Ios! Vad göra? Fanns inget annat att göra än att ta första bästa båt tillbaka. Så vi knatade in på en resebyrå och frågade efter nästa båt till Ios. Den gick precis fick vi till svar, och vad värre är - fortsatte killen på resebyrån – nästa båt till Ios går om en vecka. Ridå!

Slokörade och håglösa satte vi oss med packningen på ett kafé för att ha diskutera igenom problemet. Efter bara någon minut kom en liten tant förbi och frågade om vi letade rum. Rum! Vi ville ju därifrån. Margareta tyckte dock att nu när vi ändå var här kunde vi i alla fall stanna en natt. Visst, sa jag, men då får du kolla hur rummet är, jag orkar inte röra mig. Margareta försvann med tanten in i gränderna. Jag deppade. När hon kom tillbaka gjorde hon det med ett leende.

På vägen till rummet hade tanten frågat var vi kom ifrån, när hon fick höra att vi kom från Sverige sken hon upp som en sol: Sweden! Margareta förstod hennes glädje när hon trädde in i tantens lägenhet: en av väggarna var prydd med bilder av kungen och drottningen. Vår svenska kung och drottning. Det visade sig att tanten var intresserad av kungahus, och i synnerhet det svenska. Vi tog inte rummet. Inte för bildernas skull, rummet vi skulle hyra låg innanför tantens rum, vi skulle alltså bo i henens lägenhet, och det hade vi ingen större lust med. I stället började vi leta på egen hand. Hittade dock inget. Det var inte som på Ios där det kryllade av pensionat – skyltade pensionat! Här fanns inga skyltar, i alla fall inga vi kunde förstå.

Vi satte oss på en bänk i hamnen och glodde. Då dök det upp en gubbe på moped och frågade om vi letade efter rum. När vi nickade (det var allt vi orkade göra) sa han att vi skulle ta en taxi till en by på andra sidan ön, han själv skulle köra i förväg med mopeden. Vi visste ingenting om ”andra sidan ön” och frågade hur där var, om det var fint, fanns det någon strand, fanns där några andra turister, osv. Allt är bra på den sidan, sa gubben. Okej sa vi, vi åker dit och tittar. Bra, sa han, säg till taxichauffören att köra er till Panormos, där väntar jag.

När vi satt oss i taxin och sagt vart vi skulle hälsade taxichauffören oss välkomna till Kalymnos, och frågade sedan om det var första gången vi var på ön. Jag, svarade jag, det är första gången, och tänkte: första och sista gången. Trafiken var en aning annorlunda än på Ios där det bara fanns en asfalterad väg. Vi fick hålla i oss ordentligt, han körde som en galning, precis som alla andra gjorde. Samtidigt som han tok-körde och tutade pratade han med oss som om vi satt i varsin solstol och inte i en rusande bil. Han berättade om sig själv, sin familj, och naturligtvis om sitt Kalymnos – som han sa var paradiset på jorden. Ni kommer att förstå när ni varit här några dagar, sa han. Jojo, tänkte jag, så länge stannar vi inte.

När vi kom fram till Panormos väntade vår hyresvärd på oss med ett leende och med orden: Welcome to Kalymnos and to Panormos! Han pekade mot ett tvåvåningshus med en stor trädgård där det växte citroner. Huset såg inte ut som pensionat vi var vana vid, mer som en vanlig villa. De såg trivsamt ut, och så växte det citroner, det tyckte vi var häftigt. Han visade oss rummet, som vi genast tyckte om. Sedan visade han oss runt i trädgården, presenterade oss för en enda gästen, en tjej som jag tror kom från Danmark, kommer inte riktigt ihåg. Hon hade varit där längre än en vecka och stormtrivdes.

Efter att vi installerat oss på rummet gick vi en nyfikenhetspromenad i den lilla byn. Det fanns inte mycket: en mycket liten minimarket, och ett kafé, fler faciliteter än så fanns inte, om jag nu minns korrekt. Vi gick in på kaféet. Det var nästan tomt, en familj med en liten bebis satt i ett hörn. Jag gick fram och frågade om de kunde engelska, och fick till svar: ”It’s the only language we understand”. Mannen berättade att han var före detta polis i Storbritannien, och att han året innan hade blivit skottskadad i en batalj med IRA. På grund av skottskadan (fast han sa tack vare skottskadan) hade han sjukpensionerats. Pensionen räckte inte för att leva drägligt i Storbritannien och de bestämde sig för att flytta utomlands, till ett land där pensionen räckte, och det landet var Grekland. (Dit skulle de nog inte ha flytta idag med tanke på dagens kostnadsläge.) Att det valde just Kalymnos var för att de hade hört så mycket gott om ön. Det goda ryktet stämde, de älskade Kalymnos!

Efter en lång pratstund med paret började vi så sakteliga förstå att det var något speciellt med Kalymnos. Vad visste vi ännu inte.

Som alla säkert förstår kom vi att älska Kalymnos, och det trots att det var en ö som skiljde sig totalt från vår dåvarande favoritö Ios. Eller kanske var det just därför.

Vi var vana vid Ios fantastiskt fina stränder. Sådana stränder fanns inte på Kalymnos, och konstigt nog gjorde det oss ingenting. Vår nya favoritstrand blev Platys Gialos. Inte bara det, vi nöjde oss med den lilla stranden vid sidan om den stora, en strand som vi på Ios skulle ha skrattat åt. Men vi trivdes otroligt bra där. Den engelska familjen som flyttat till Kalymnos häckade också där.

Vi såg inte mycket av ön. Panormos och Platys Gialos blev vårt hem och vi behövde inte mer än så. Jag minns att vi tog en taxi till Myrties och Massouri, som vi hört lite om tidigare. Fast vi tyckte att där var alldeles för turistiskt! Det var det ju egentligen inte om man jämförde med Ios, men i jämförelse med Panormos - där vi och den engelska familjen var de enda utlänningarna – kändes Myrties och Massouri nästan kosmopolitiskt.

Första kvällen tog vi en taxibuss in till Pothia. Vi satte oss på en bar på hamnpromenaden och tog en varsin drink. Folklivet var minst sagt livfullt, och skiljde sig totalt mot det på Ios. I Pothia var det greker som ”voltade”, inte fulla utlänningar som på Ios. Vi gillade det så mycket att vi åkte till Pothia varje kväll utom en. Staden som vi hade tyckt så illa om när vi kom fick en plats i våra hjärtan.

Vi gick till samma bar varje kväll. Jag drack Bloody Mary och Maggan drack Pina Colada. En kväll var tomatjuicen slut så jag fick dricka något annat. Killen som ägde baren bad ödmjukt om ursäkt. Kvällen därpå tog jag med mig fem burkar tomatjuice för att vara säker på att få min Bloody Mary. Barägaren öppnade då kylen, som var naturligtvis var sprängfylld med tomatjuice. Honom lärde jag för övrigt akupressur. Han hade ofta ont i huvudet och jag övertygade honom att akupressur skulle hjälpa. Det gjorde det, han slapp huvudvärken, men fick i stället väldigt ont i en tumme.

Middag åt vi på olika ställen i Pothia. Minns idag inte var. En kväll käkade vi middag hemma hos den engelska familjen. De var ganska filosofiska av sig och ville bara diskutera djupa saker när det hade druckit vin. Om det inte hade varit för diskussioner av typ: ”vem ser du egentligen när du tittar på din spegelbild” så hade vi kanske ätit hos dem varje kväll, och då hade vi missat våra fantastiska kvällar i Pothia.

För att göra den här storyn kortare än vad jag hade tänkt från början kan jag bara säga att vi fastnade för Kalymnos på ett sätt som fortfarande är svårt att förklara. Vi reste därifrån med sorg i hjärtat. Jag har sedan dess återvänt flera gånger, alltid med glädje.

Vi åkte inte till Ios efter Kalymnos. I stället hamnade vi i Vathy på Samos. Där hyrde vi den snyggaste motorcykel jag någonsin sett i Grekland. Vi åkte även över till Turkiet, där vi besökte Efesos, och köpte fesar i Kusadasi. Jag minns också att jag på Samos tappade ett mycket speciellt guldhalsband som jag fått under min korta tid som jetsetare i Nice på franska Rivieran. Någon som hittat det?

Sedermera tog vi oss tillbaka till Ios, som vi såg med helt andra ögon efter Kalymnos. Fast vi hade kul ändå. Så klart.

När vi hade varit hemma i Sverige några veckor kom det ett brev från den engelska familjen på Kalymnos. (Det här utspelade sig på den tiden då det varken fanns internet eller mobiltelefoner.) I brevet stod det att de hade bestämt sig för att köpa en båt och bo i den i stället för i huset. De skulle ha Kalymnos som bas på vintern, och på sommaren åka runt i grekiska övärlden. Vi var mer än välkomna att slå följe med dem. Vi skulle få bo och äta gratis. Det var bara för oss att säga upp våra arbeten.

Jag svarade artigt att det lät kul, men att vi måste tänka på saken. Vi trodde förstås inte att de skulle göra allvar av saken. Något senare får jag ett telefonsamtal från Televerket (som det hette då) som säger att de har ett telegram att läsa upp. Telegrammet var kort och löd: Boat ready. Buy tickets!

Vi köpte inga biljetter, vi skrev inte heller några fler brev. Än idag undrar jag hur det gick för dem.

LÄS MER OM KALYMNOS

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera